En grånad rockikon på ett busstak. Ylande gitarr. Whole lotta love, än en gång i de stora sammanhangen. Jag såg inte hela avslutningen men nog var det mäktigt?

Har aldrig varit något Zeppelin-fan. Som alla andra tycker även jag att  Stairway to heaven är något mycket speciellt. Men, faktiskt inte så mycket mer. Har inte köpt mer än den på CD. Inte saknat de andra, måste jag erkänna. De får vila i frid på de skrapiga kassettbanden (gammalt lagringsmedium för ljud; notering för de yngre läsarna).

Men framträdandet fick mig att fundera över något annat. Varför tar staden London avstamp i 60/70-talet när man vill visa något speciellt? Det hade lika väl kunnat vara Clapton eller Mick Jagger. Kan ju bero på att alla beslutsfattare är i min ålder, att de var med och fortfarande har starka musikaliska minnen från sina upplevelser då, som etsat sig fast för evigt? Eller har musiken och frontfigurerna från den tiden fortfarande sådan sprängkraft? Var det är av den anledningen som Jimmy Page fick håren att resa sig lite stillsamt på mina underarmar i sommarvärmen? Luftgitarr någon?

Fick besked att alla obligatoriska övningar och examinationsuppgiften var godkända. En obeskrivligt härlig känsla. Efter några sorger och ett stort antal bedrövelser i början av studierna, mest av administrativ karaktär, gick jag alltså i mål i slutet av augusti. Vårterminen var ovanligt lång detta år.

7,5 nya högskolepoäng (enligt Bolognaräkningen). Det sväller lite i bröstet av stolthet faktiskt. Att efter ett ganska långt studieuppehåll, även känt som arbetsliv, få känna glädjen att återvända till studier med ett lyckat resultat var stort. Det är ju en av privilegierna med att studera; man får ett kvitto ganska direkt på sin arbetsinsats. Inte helt vanligt i det "vanliga" livet.

Kollegorna är också färdiga med ett lyckat resultat. Vi skall nu försöka få användning direkt av vad vi lärt oss. Ett litet projekt på kort sikt. Vi är redan igång. Även det skall bli mycket spännande.