En del av de reaktioner som kom och har kommit efter kvartsfinal 6 i Frölundaborg mellan Frölunda och Färjestad luktar och berör mig illa.

Alla, inkl sportchefen Mats Ahdrian, tycks vilja glömma bort att bakom klockan i Frölundaborg satt en människa av kött och blod. Med rätt att göra fel. Som spelarna, tränarna, klubbdirektörerna, Canal+-tekniker (som inte fick mikrofoner att fungera), kommentatorer och andra.

En människa som kanske mår dåligt idag, anklagad, direkt eller indirekt, för skandalen.

Då duger det inte som Adhrian att bara luta sig tillbaka och på ”bästa” företagsledarmanér, med grötmyndig stämma förklara att ”så här får det inte gå till”. Nähä! Vet Adhrian något som vi andra inte vet? Om detta skedde med berått mod tycker jag han skall tala ur skägget och anklaga någon för det. I annat fall handlar det väl om den mänskliga faktorn, kanske i kombination med krånglande teknik.

Man skall också komma ihåg den gamla regeln om ansvar och befogenhet. Man kan inte lastas med ”ansvar” om man inte också har de befogenheter som krävs. Hade klockoperatören alla befogenheter han behövde för att göra ett bra jobb?

Och vad pratar vi om? En ideellt arbetande hockeyentusiast? Eller någon som är högt avlönad av Mats Adhrian? Den som är utan skuld kastar första stenen!

Jag tycker domaren gör en fantastisk insats. Han kollar ned Gud och alla regelkunniga, pratar med tränare och spelare och tar sedan ett beslut som inte borde upplevas som speciellt kontroversiellt. Jag har själv suttit i matchsekretariat vid ett flertal tillfällen på pojk- och juniornivå då klockor har strulat. Domarna brukar då rådfråga vad som hänt och därefter beordra tillägg eller avdrag beroende på den tid som förflutit när klockan stod. Precis vad Andersson gjorde igår. Inga konstigheter alltså.

En liten detalj; normalt brukar det bli ett himla liv om en spelare avlossar skott mot mål när det är avblåst eller Hesa Fredrik tjuter. Vad borde Frölundaspelarna med all praxis i världen i ryggen ha gjort med ”målskytten” från Färjestad som pangade på mot en Frölundamålvakt som stod upprätt med sidan emot honom?

Att spelare och tränare, med adrenalinet pumpande, gapar och skriker kan man förstå. Vad jag däremot inte kan begripa är när Färjestads Håkan Loob först kommenterar det hela på ett ganska balanserat sätt i TV, för att nu dagen efter fara ut i ett antal anklagelser åt alla håll. Mot förbundsfunktionärer och andra som inte svarat i sina telefoner när Lobb har behagat ringa dem. Obegripligt!

Nä, samla ihop Er nu och försök vara vuxna människor. Låt bli att dras med i mediahetsen. Mediafolket behöver aldrig ta ansvar för något som de tycker. Ena stunden hyllar man den "gamla ärevördiga arenan" för att i nästa stund göra sitt bästa för att ta heder och ära av samma "hockeylada".

Heders åt hockeyförbundet som ”står på sig” enligt DN. Domaren dömer. Det är idrott vi talar om. Då ingår de bedömningar vi enligt reglerna överlämnar åt domarna och funktionärerna att göra. På gott och ont. Kan man inte acceptera detta, bör man byta bransch.

Finansmannaen Anders Wall sa i TV 4:s morgonprogram idag att han helst anställer "söner" till ICA-handlare och "bondpojkar".

Raka besked på kvinnodagen.

Flogging Molly fortsätter att övertyga. Har nu även fått Drunken Lullabies av sonen. Lika bra som Swagger. Samma intensitet, samma sväng. Ser att det släpps en ny CD i morgon; Float. Ser också att de kommer att spela 9-10 maj på Tyrol och Mejeriet i Lund samt även i Göteborg till sommaren. Spännande!

Lagade för andra gången Paulo Robertos extremt goda pasta al forno. Receptet läste jag i Aftonbladet för en tid sedan. Har blivit lika gott båda gångerna.

En härlig mild smak. Pasta när den är som bäst. Eftersom jag inte är någon stjärna i köket är det en stor tillfredsställelse att kunna laga något som blir så gott. Något som man "gör" någorlunda från grunden också. Inte bara att steka en biff.

Bra med ett recept som fungerar även i händerna på en novis. Inte allt för sällan får man en del huvudbry när man stöter på (i vart fall i mitt tycke) ologiskheter eller saker som receptförfattararen tar för givna.

Jag har dock gjort några småanpassningar eftersom vi har allergier i familjen. Morötterna har ersatts av sötpotatis. Sellerin är helt borta.

Till den ljuvliga pastan har vi druckit rött vin från Italien; Inycon (Syrah från Sicilien).

Många av oss som är "medelålders +" brukar ofta tala om att förändringstakten är hög. Allting snurrar på högvarv, ständigt nya utmaningar. Det är förmodligen en riktig beskrivning utifrån våra egna förutsättningar.

En intressant frågeställning är däremot om den beskrivna hastigheten upplevs på liknande sätt av alla? Om man är 20-25 år och född och uppvuxen i en miljö med hög förändringstak. Är det då lika självklart att uppfatta samtiden på samma sätt? Förmodligen inte. Uppfattningen är givetvis relaterade till de egna erfarenheterna.

Därför borde vi som har möjligheten att relatera våra erfarenheter till en annan tidsperiod vara mycket mer försiktiga med våra tvärsäkra påståenden. De är förmodligen ytterst sanna för oss - men vi har inget tolkningsföreträde när det gäller att definiera vår samtid. Möjligen har vi det för våra egna upplevelser, om ens det ibland.

Det fanns två sidor av myntet! Våndan inför inlämningen - och lättnaden och lyckan över beskedet att redovisningen var ok och "klartecknet" att köra på med nästa uppgift.

Det här är faktiskt ett av privilegierna med att studera. Anspänning, prestation, (och i bästa fall) bekräftelse. Det är kanske en ingrediens som inte finns lika tydlig i arbetslivet. Efter bekräftelsen en period av ett bedrägligt lugn. Sedan snurrar det på igen, presationsångesten lurar i vassen. Allt är åter sig likt.

Prestationsångesten stockar sig i halsen. Dags för den första inlämningen av grupparbetsuppgifter. Att studera på distans har onekligen inneburit nya förhållningssätt och gamla sanningar har fått överges.

I vår lilla grupp har vi chattat, diskuterat på forum och vi skall redovisa på en wiki. Jodå, vi har läst på papper också, med en penna i hand eller i munnen. Gjort anteckningar och strukit under. Jag skall inte strö floskler omkring mig, men nätet (när det fungerar som bäst) ger verkligen möjligheter till kunskap och utbyte personer emellan oberoende av tid och plats.

En gammal sanning tycks dock stå orubbligt fastskruvad. Finns det en deadline så är det den dagen det skall ske. Oavsett om det handlar om att söka jobb, lämna självdeklaration eller redovisa studieuppgifter. Det känns tryggt att kunna konstatera. Det är något man känner igen.

Lördagsintervjun i TV4:s morgonprogram var givande. Jan Scherman kändes äkta. Personlig och ärligt. För att vara en mediavan kändis och journalist fick man faktiskt intrycket av en rak person som vågade säga vad han tyckte, men att han på samma gång var lite generad över sin egen uppriktighet.

Det kan ju samtidigt ha varit en skickligt spelat roll av en slipad VD, väl medveten om värdet och vikten av sitt uppträdande i den egna tv-kanalen. Att då "bjuda på" sig själv barfota och berusad, dansande med sin mamma på midsommarafton kanske inte är någon stor grej. Inte heller vad han tyckte om Stenbecks krav på lojalitet, nu trygg bakom nya ägare.

Men trots alla betänkligheter kring att låta sig intervjuas i det egna mediet, av en av underhuggarna, kan jag ändå inte frigöra mig från att det kändes ovanligt öppet och uppriktigt. En man som hyllar institutionen parkbänk som något viktigt i en tid där allt snurrar på högvarv, är värd all respekt. Högaktning dessutom för att han inte fegade ur sitt politiska engagemang på 70-talet. Ett extra plus till det otrendiga svaret på en person som varit en inspirationskälla för honom; medborarrättskämpen också hon från 70-talet: Angela Davis. Förmodligen bortglömd och rätt okänd för många i Sverige idag.