Jag skrev i ett tidigare inlägg om att Van Morrison spelade en Pink Floyd låt på Stockholm Jazz Festival. Jag blottar min okunskap och erkänner att jag inte visste om hans deltagande i The Wall. Jag hittade denna video på Youtube. Lyssna och njut. Den var ännu bättre på Skeppsholmen.

Nyss hemkommen från Stockholm från ett kort men givande besök på Stockholm Jazz Festival. Anledningen var Van Morrison så klart. Stor lycka att han spelar två gånger under så kort tidsrymd i Sverige. Kände att det tillfälligt inte fick gå mig ur händerna.

Van spelade exakt de obligatoriska 1,5 timmarna. Gloria som avslutning. Så långt var allt bekant. Men än verkar inte miraklens tid vara förbi. Han talade till oss! Skojade med bandmedlemmarna. Nästan nojsade stundtals. Stoppade in en Pink Floyd låt och lät en av tjejerna i kören briljera. Tidvis verkade Van så upprymd att han inte visste vilket intrument han skulle använda. Munspel, sax, piano, ukelele och möjligen gitarr nästan på en gång.

Jag kan hålla med de stora drakarnas omdömen (DN , Svd och Aftonbladet). Man kunde möjligen ha önskat sig ett vassare låtmaterial. Men min egen lilla teori är att Van Morrison valt sina låtar denna gång för att tillfredsställda en "kräsnare" mer renodlat jazzintreserad publik kanske.

Jag kan också dela irritationen som återfinns hos en "bloggkollega". Eventpubliken får gärna finnas på koncerterna (så klart) men var rädd om fansen! Eventfolket är lättflyktiga varelser. Om Van Morrison inte gillar att få tretusen blixtar i ansiktet under sina spelningar får man acceptera det tycker jag dock. Hur mycket vi gillar honom måste vi inse att vi inte äger honom eller hans konstnärsskap. Vill han spela med ryggen mot publiken och är tillfreds med detta får man köpa det (eller inte och ta konsekvenserna). Men i sak håller jag med. Jag hade också tagit med mig min kamera (om jag fått) och försökt ta några minnesbilder.

Lyssna och njut! En av de verkliga höjdarna från lördagens Springsteenkoncert på Ullevi.

 Ullevi lördag kväll. Känner på mig att det är en ”recensent-spelning”.En hel del lite mer (för mig) okända låtar. Sanslöst bra förstås, alltihop. Vajande händer i luften från första låten. Svettigt både för publiken och för Springsteen, vars skjorta och jeans blir dyblöta vart det lider.

Vi hade biljetter på innerplan. Hamnade relativt långt fram. Bra platser. Ljudet svajar en del i början. Mikrofoner som inte fungerar. Småsaker. Inget kan stoppa Springsteen från att göra en klassiskt Ullevispelning igen. Var här även 2003, första dagen. Då på läktaren, långt bort. Mycket eventpublik med armarna i kors den kvällen där vi satt. Svårt med stämningen då. Nu är det en helt annan resa. Omgiven av mestadels hängiva hardcores eller näst intill.

En koll i tidningarna idag ger kvitto på gissningarna efter konserten. Fem plus och getingar och översvallande omdömen. Dag 2 bättre än dag 1. Jag vet inte egentligen varför det glädjer mig, men så känns det.

Because the night – Promised land – The rising – Badlands är topparna.

Därutöver kan man glädjas över och tillsammans med Bruce, Little Steven och de andra. Vilken spelglädje, kvällen igenom. Det är nästan en religiös stämning som byggs upp. 57.000 kan lämna Ullevi uppfyllda en gemensam upplevelse av att ha varit med om något extraordinärt. Ja, rent spektakulärt. En kollektiv kick av sällan skådat slag. Somnar möjligen med ett fånigt flin på läpparna, och med alla sinnen jublande inombords.

Detta måste väl ändå vara EM-låten nr 1?

Har varit ett tunt EM när det gäller musiken. Har inte hört den officiella svenska låten förrän idag.

Klart man måste bevista en historisk händelse. Invigning av en omdiskuterad staty. En världsberömd popkonstnär på plats. Ridande poliser, landshövding, pressuppbåd, strålande sol och många åskådare gav en värdig inramning.

Många har tyckt och haft åsikter. Den mest tänkvärda tycker jag den forskare stod för som funderade kring varför väl så stora inslag i "det offentliga rummet" aldrig diskuteras. Hon tänkte på reklamskyltar och annat som inte med den bästa vilja i världen kan kallas "konst". Men som verkligen kan dominera intrycken ändå.

Kan det vara så att så fort "skattepengar" är inblandade kan alla ha en åsikt. Att det är lika berättigat att ha en synpunkt på andra "installationers" vara eller inte vara verkar inte ligga nära tillhands. Varför kan man undra? För ingen kan väl tycka att hambugerskyltar, Ica-fackverksmaster (för att ta ett närliggande exempel) och lysande bensinbolagsloggor är vackra? Gemensamt för både Pinocchio och dessa skapelser är att de kräver bygglov beviljade av folkvalda företrädare vars värv utvärderas vart fjärde år.

Var på livspremiär i tisdags. Speedway. Det närmaste jag varit speedway förut är en felåkning i ungdomen (skulle täva i friidrott och åkte till Gubbängens IP bara för att upptäcka att den förvandlats till en speedwaybana) och att ha befunnit mig utanför Ullevi under en VM-tävling och hört motordånet.

Nu var det en annan elitserie än ishockeyns. Gislaved var orten och Dackarna var Lejonens motståndare. Lär ha varit en mycket bra eliseriematch påstod mina kunniga ledsagare (stort tack för alla tålmodiga förklaringar).

Jag hade för min egen del fullt upp med det fysiska. Det är ingen lek att se på speedway. Vi stod vid utgången av första kurvan. Där får man "känna på" sporten. Programbladet, med helt nödvändig information för att kunna följa med över huvudtaget, blev plötsligt en nödvändig sköld mot sprutet. När man trodde att faran var över och vågade kika fram bakom skyddet, kom ett dammoln från ovan, åkarna var tillbaka på startrakan och det hela började om igen. 16 heat gånger fyra varv på två timmar.

Nicki Pedersen hos hemmaklubben plockade mest poäng och nykomlingarna besegrade fjolårsmästarna välförtjänt.

Är väl tveksamt om jag av egen kraft kommer att söka upp speedway live igen. Men kanske på TV. Jag har ju fått förmånen att se en hel del av världseliten och borde kunna imponera på min omgivning med mina nyvunna kunskaper. Men kommer jag att sakna dammolnet och den vinande kolstybben - knappast!