Det har skämtats många gånger om hur vi människor tenderar att tro att vi snabbt kan kasta oss mellan olika områden och tvärsäkert uttala oss. Är det inte undervisning (vi har ju alla gått i skolan) så är det vaccinationer (been there, done that). För att inte tala om trafik, hastighetsbegränsningar och vägstandarder. Vi kör ju bil dagligen, det räcker. Inget tycks oss främmande. Klimatet? Ah, våra utsläpp är ju ingenting om man jämför med kineserna. Så chilla, kom inte med några domedagspredikningar. Det är många andra än vi som behöver göra sin läxa först. Sen kan vi snacka, kanske, om det inte blir för tungt. Man måste ju kunna få unna sig.
Brott och straff är också ett klassiskt sådant område. Hårdare straff är receptet för minskad brottslighet . Det vet ju alla, utom möjligen de som vetenskapligt tittar på problemet. Och nu, i de yttersta av dessa dagar, kan vi allt om polistaktik. Det ropas på utegångsförbud, ansiktsidentifiering, angiverilagar och bistånd från grannländer samt vår egen försvarsmakt. För att nämna något. Fler förslag duggar in i en jämn takt. Läste nyss om landshövdingar och länsstyrelser som skulle rycka ut och ta sitt brottsbekämpande ansvar. Listan kan säkert göras längre.
Jag menar inte att på något sätt förringa problemen vi ser (den typen av retorisk friskrivning är alltid nödvändig, annars verkar det vara den första invändningen som ryggmärgen hos de med avvikande mening alltid levererar). Men borde vi inte ha lite större respekt för de som professionellt arbetar inom området, än att försöka skriva dem på näsan hur de skall sköta sitt jobb. Men det kanske är legio även vid tandläkarbesök, hos frisören eller mobilreparatören?