Ständigt denne Mikael Wiehe. I min ungdom fanns han där med runda glasögon mitt i Hoola Bandoola. Jag såg dem några gånger. Kommer mest ihåg en konsert på Folkets Hus i Stockholm och en på Kåren i Göteborg 1975. Lite senare även på Gustav Adolfs Torg i Göteborg, fast då bara Wiehe och Afzelius. Köpte deras skivor i början. En rad klassiker (måste bekänna att jag tillsammans med en kollega skrivit en alternativ hyllningstext till Vem kan man lita på - och faktiskt även varit med och framfört den i ett slutet sällskap).

Åren gick. Så fanns han plötsligt där igen. Denna gång korsades våra vägar på Folkan i Borås. Solo och akustiskt. När han spelade Kheops pyramid fick jag en underlig känsla av tidlöshet. Nästa ett halv liv låg emellan nu och då. Mycket har hänt och ändå inte. Jag kom också att tänka på vad John Lennon sa; -Jagkan inte se mig själv som 60 och spela She loves you.

En hel del av ramverket har ändrats. I Borås gick Mikael direkt av scenen för att kränga/signera skivor i foajén, glatt småpratande med publiken medan han växlade pengar.

Men ändå; så tryggt det ändå kändes på något sätt. Wiehe förnyar sig, nya utgåvor kommer, som det alltid har gjort. Nya klassisker föds. Oavsett hur det går i valet kommer nog "Vi skall ta det tillbaka" att tillhöra den kategorin gissar jag. En bra låt är alltid en bra låt. Så för den trygghetsnarkoman man nu en gång för alla är, så känns det lugnande för kropp och själ att veta att än en tid kommer musiker och musiken man växte upp med att finnas kvar - se och hörbar live. Wiehe är definitivt en av dem man blir glad att återse.