Hade förmånen att ha ensamt ansvar några timmar för lill-T idag på förmiddagen. Lill-T är känd i bloggsfären sedan tidigare. Eftersom han nyss lärt sig behärska gåendets hemlighet stod rörelse i centrum. Vi sprang, jagade varandra och lekte kurragömma mest hela tiden. Runt runt i cirklar. Titt-ut bakom dörrar och bakom TV-bänkar (?). Allt är möjligt i en 1-årings värld.

Men mitt i denna aktivitetsorgie, då vi också rivit lite bland böckerna och busat bland kartongerna, fanns det också tid och utrymme för koncentration och inlärning. En bultbräda fångade lille T:s uppmärksamhet under en imponerande lång tid. Farfar plockade, hör och häpna, loss bultarna från brädan. Gula, röda, gröna och blå inbjudande pinnar som dels skulle utforskas (in i munnen) och dels skulle återbördas till brädan. Svårt, skulle det visa sig, när man löser (nästan alla) problem med "pincettgreppet".  Men, problem är till för att lösas! Om och om igen försöker han, med benäget bistånd. Med blandat resultat, men under en djup koncentrationsakt.

Det ryms mycket i den nyskapade lilla människan som jag hade ansvar för; glädje i stora mått, spring i benen, men också en vilja att lära och utvecklas. Och att umgås. I ett ständigt medvetet samspel och samarbete. Och bara ett år gammal. Man kan inte undå att fascineras!

(eller är det någon som gör det?)

Köpte en lågpris-DVD på Ginza. John Mayall ; Room To Move. Med två otroligt flyhänta gitarrister; Coco Montoya och Walter Trout. För de som följt Mayall genom åren är det givetvis ingen nyhet att han omger sig med duktigt folk. Tvärt om, det är ju hans signum.

Vad som slår mig allra mest när jag lyssnar på denna liveconcert från -87 är flytet, spelglädjen, svänget och känslan. Det känns i kroppen direkt att det är äkta vara.

Gilla, gilla!