Såg fram emot att läsa den aviserade recensionen av en nyutkommen bok "When the rough god goes riding; listening to Van Morrison" i fredagens GP. Författaren Greil Marcus gör "en djupdykning i hela album eller enskilda sånger" skriver Carl Erland Andersson. Spännande läsning så klart för en hängiven Morrisonfantast att ta del av. Ett stycke in i texten kommer en ganska lång redogörelse kring Morrisons försök och ständiga strävan (om jag har förstått det hela rätt) att fånga ögonblicket i sångerna, eller att "inte sjunga sången" utan att "sången sjunger dig" för att använda Van Morrisons egna ord, och ett konkret fall redovisas. Exemplet som används är låten Caravan från albumet Moondance som Morrison hittar rätt till i Martin Scorseses film The last waltz, dokumentationen av The Bands avskedskonsert från 1976.

Samtidigt i brevlådan med Göteborgs-Posten denna fredag låg också ett brunt kuvert. Det var en eftersläntrare till en beställning från Ginza som hade anlänt. En lite större leverans kom tidigare i veckan. Vad kunde ha passat bättre att stoppa in i DVD-spelaren under stöket inför fredagsmyset än den nyanlända (ja just det); The last waltz.

Har aldrig varit något för att kokettera med bilmärken. Har sin självklara förklaring i att jag aldrig haft något att skryta med och förmodligen som en funktion av detta aldrig blivit riktigt intresserad/engagerad i ämnet. Har dock förstått att det kan vara väldigt viktigt att diskutera olika bilmärken och dess företräden. Vad det brukar handla om är väl närmast att försvara det egna valet, tror jag lite sett från sidan.

I det senaste numret av den kundtidning min hustru får som registrerad ägare av familjebilen (den andra i raden av det märket som hon/vi är ägare av) kan följande läsas (och det handlar om en undersökning gjord av försäkringsbolager IF kring ämnet Bilen som statusmarkör - bilen visar vad du arbetar med): "Skoda är en favorit bland anställda inom IT- och databranschen."

Kan vara något att spara till en lämplig middagskonversation framöver då ämnet bilar dyker upp (brukar göra det för eller senare). Jag sitter kanske på en liten, ytterst liten, variant av Brian Regans "I walked on the moon"-tema, om man nu tycker/tror att IT-människor har hög trovärdighet i sådana här sammanhang?

Sofia Arkelsten gör iallafall ingen pudel (ännu). Det har ju varit skolbokens regel no 1 hittills. Pudla och allt är förlåtet. Har tidigare bloggat om att det inte kommer att hålla längre.

Arkelsten bara "beklagar om det här kan uppfattas på ett felaktigt sätt". Hon kanske gör en Arkelsten?

All sympati till UD som tagit sitt ansvar och varnat efter bästa förmåga för ev förestående terrorattentat i Europa. Så otacksamt att behöva få kritik och bemöta nyhetsinslag som vagt andas misstro. De klentrogna gnällspikar som fått representera allmänheten nästan unnar man att de kommer att drabbas av något som de varnas för, men som de väljer att föhålla sig till som om det var något som "Svenska myndigheter" hittar på för att irritera och störa.

Det var samma tongångar gällande vaccineringen mot svininfluensan. Så oerhört tröttsamt att se detta upprepas gång efter annan.

Självklart skall inte SVT:s Karin Hübinette ingå i en redaktion (vare sig hon skall intervjua eller vara programledare) som skall granska Sveriges Regerering när hennes syster sitter i den samma. Regeringsbeslut, alltså inte bara de som handlar om arbetsmarknadspolitik, är alltid kollektiva, således är alla statsråd ansvariga. Ett redaktionellt arbete torde också vara ett lagarbete.

Men det verkar ligga i jävets natur att ju närmare man kommer något sådant desto svårare är det att inse. Journalistkollegan KG Bergströms förvirrade tal om "straff" är patetiskt. Mats Knutsson verkar inte heller förstå någonting alls av det hela. Jag tänker inte antyda något om hans hustru, det vore en alldeles för enkel boll att smasha in. SVT har handlat föredömligt snabbt och korrekt. Hübinette säger själv i en kommentar att hon som chef hade fattat samma beslut. Rakryggat och insiktsfullt. Heder åt henne!

Har så svårt att förstå ledarsidan i Borås Tidning och dess invändningar mot att Valnämnden i Borås kampanjar för att höja valdeltagandet bland förstagångsväljare. Ingenting för kommunen, borde partierna klara av säger Katarina Larsson i söndagens ledare.

Om jag förstår det hela rätt har kommunen en ansvar för ökat valdeltagande i stort genom att underlätta förtidsröstning enligt ledarsidan, men inte genom att försöka förmå förstagångsväljare att delta? Märklig logik kan tyckas.

Det som sticker Katarina Larsson i ögonen mest verkar vara att Valnämnden är "skattefinansierad" och därmed även kampanjen. Om det hela överläts  på partierna så står någon annan för fiolerna? Jag har ingen insyn i de politiska partierna ekonomiska förhållanden men ett vet jag. Det betalas ut ansenliga belopp på alla nivåer av skattemedel i partistöd till partierna. Med all rätt. Jag har också den största förståelse för att dessa medel inte räcker till allt politiskt arbete som behöver göras. Har de lokala partierna andra stora inkomstmöjligheter förutom medlemsavgifter? Jag utgår från att penningströmmen via (anonym) sponsring inte utgör den huvudsakliga finansieringskällan för lokalt partiarbete i Borås, det skulle kännas både allvarligt och tveksamt i så fall.

Att argumentera för att inte försöka stärka valdeltagandet med de medel som står till buds i en kommun av principiella skäl känns oansvarigt. Att komma till den slutsatsen bara för att det höjts kritiska röster mot att ungdomsförbunden inte släppts inpå alla de skolor de velat besöka är väl tunt. Förstagångsväljare finns som bekant både inom och utanför gymnasieskolan.

I pressmeddelandet påstås dessutom inte att kommunens kampanj ensamt skulle ha skapat det ökade valdeltagandet. Att både partier, andra intresserade och kommunen gemensamt bidrar till ett ökat politiskt intresse bland förstagångsväljare har jag väldigt svårt att se att det kan vara negativt.

Fredag kväll. Rensar skallen med bra musik; ikväll Little Steven. CD:n Born Again Savage. Håll till godo!

Det är mycket som är konstigt nuförtiden. Blev påmind om detta idag igen när jag reprisläser vad Per Magnusson i Hammarby IF:s styrelse (eller kanske i någon styrelse som rent av äger klubben?) sa: " -Vi tar betalt för vårt intellektuella arbete". Vad bestod då detta arbete av (vars värde han själv uppskattar till en halv månadslön till en topptjänsteman i offentlig sektor). Jo, ett brev till en turkisk fotbollsklubb. Magnusson fakturerade bolaget/styrelsen han (förväntades)  arbetade i 25.000 kr för detta brev. Med ryggmärgen förmodligen. Att det låg någon som helst tankeverksamhet låg bakom faktureringsbeslutet utesluter jag.

Jag undrar hur det känns för alla de människor som arbetar idéellt för Hammarby IF? Nä, inte undrar; jag tror jag vet ganska säkert hur de känner sig. Det är som för Röda Korset. Medlemmarna själva måste se till att de gör sig av med den sortens ledare/representanter för den rörelse de själva håller under armarna med sitt oegennyttiga arbete.