Måste framhålla att den eviga diskussionen om ministrars kompetens inom de område de utses till, är tröttande. Brukar bli extra uppmärksammat för den blivande kulturministern. Jag tycker att utgångspunkten i princip är felaktig. För det första har en minister tillgång till all den sakkunskap som hen behöver. Är nog väldigt sällan (men det har nog hänt) att en minister på egna fackmeriter hade kvalat in som expert på ett departement. Så varför kräva ytterliga en lärare som utbildningsminister eller en överstelöjtnant som försvarsminister? För det andra kräver det politiska hantverket att man är duktigt inom det gebitet, för det är vad det är, ett eget gebit på den nivån. Den generella kompetensen är långt viktigare än yrkeserfarenhet från området. För det tredje är grundtanken också, någonstans, att de skall representera de som valt dem. Jämför med nämndemän i domstol. Skall absolut inte vara jurister, utan reprsentera vanligt sunt förnuft hos väljarna. Om man skulle överge den tanken har de absolut ingen funktion att fylla. Domstolarna är ju som bekant fyllt av juridiskt skolade människor, så fler av den sorten behövs inte som nämndemän (vilka är omdebatterade, det är jag medveten om. Men så länge det systemet finns tycker jag det är en bra jämförelse).
Självklart är ju att det inte får vara för stort avstånd mellan ministerns förmåga att tillgodogöra sig och förstå de underlag som presenteras. Det säger sig självt. Intresse och politisk erfarenhet från området är ju inget hinder, snarare tvärt om. Men släpp för Guds skull den formella meritjakten.
Med utgångspunkt från de erfarenheter man kan dra från de senaste utnämningarna är det långt viktigare att klargöra vilka andra intressen som ministrarna eventuellt kan tänktas representera, förutom sitt partis ståndpunkter? Intressekonflikter, jävsproblematik och egna ekonomiska engagemang och intressen är områden som absolut inte får underskattas. Det är bra mycket viktigare än om en kulturminister är litteraturvetare eller ej (men att hävda det, om det inte skulle hålla sträck, är ju en helt annan och inte allt för vacker historia).

Något som ser ut att vara aktivister slänger krossade tomater på en dyr tavla på ett muséum. Ordentligt dokumenterat på film av bra kvalité. Sekvensen nåt såklart ut snabbt och effektivt via sociala medier och sedan sprids den vidare av de traditionella. Ungefär då ser jag först en uppgift om att tavlan är skyddad av glas och kommer inte till skada. Sedan ännu fler uppgift om att det i själva verket är köpta agerande och uppdragsgivarens avsikt är att framkalla avsky för aktivister. Vidare att han har intresse i oljeindustrin, som ju var föremål för den s.k protesten eller aktionen eller vad vi nu kan kalla den? Motstridiga uppgifter.
Det hela blir ju lurigt om inget media med stort förtroende reder ut vad som är upp och ner. Vi har ju sett med egna ögon hur det gick till. Å tshirts hade de minsann med synlig text. Den senaste dementin verkar ursprungligen vara gjord på TikTok och har sedan spridits vidare.
För någon timme sedan hade Sky News ett inslag om aktivister som häller ut mjölk i vanliga affärer. Påstås ha skett över hela Storbritannien och vara arrangerad av Animal Rebellion group. I flödet upprörda kommentarer, liknade de som följde på tavelangreppet.
Denna gång verkar det vara det som det ser ut att vara. Aktionsgruppen finns och berättar själva om sin aktion. Oavsett vad man kan tycka om sättet de agerar på, så var det ändå en viss lättnad att något verkligen är som det ser ut att vara.
Tänk om vår egen nya inrikespolitiska verklighet inte är vad den verkar vara, utan på samma sätt som tomatröran, bara en inverterad aktion. För att väcka indignation och föda en motreaktion mot vad vi tror att vi ser med egna ögon och hör med våra egna öron.

Göran Greider, som jag högaktar, skriver: Först drabbades Sverige och världen av ett slags nyliberal revolution, en enorm otrygghetsomdaning med nedskärningar, privatiseringar och avregleringar. Denna doktrinärt marknadsliberala omdaning frammanade i sin tur en våg av högerpopulism och konservatism i Sverige och världen.
En beskrivning som jag till fullo delar, men som inte är en förklaring. Många skriver i nu i stunden och söker just förklaringar. Själv har jag inte landat i någon riktigt ännu. Jag är inte förvånad över valresultatet, det var väntat. Jag är inte partist av något slag, så den analysen behöver jag inte ägna mig åt. Kanske, som några, förvånad över den slutliga formeringen av makten, som skall klubbas nästa vecka. Vad den bär i sitt sköte har vi fått en föraning om. Vi har nog, kanske aldrig, sett en formell ministär med en eminens vid sidan om, som synes ha ett inflytande av sällan skådat slag. Vågmästarroller har partier haft i olika sammanhang förut. Men denna konstellation är nog sett till hela sin uppbyggnad udda. Hur utkrävs ansvar hos någon som inte sitter på den formella makten, men ändå så tydligt utövar den?
Kanske är det politikens variant på familjen Wallenbergs maktutövande i näringslivet, tydliggjort genom valspråket; Att verka utan att synas.

På vår gymnasieskola i Sundbyberg fanns ett fotolab för eleverna. Blev medlockad att gå med i den Fotoklubb som huserade där. Lärde mig massor om framkallning, kopiering och fotografi av duktiga kompisar.
Ambitiösa var de också. Ordnade ett studiebesök hos en ”fotograf”. I Filmhuset på Gärdet i Stockholm. Har bara diffusa minnen av perspektivdiskussioner utifrån modeller för filminspeningsom fanns i någon ateljé vi fick se. Men mer specifikt att han berättade om hur han beundrade tiden då fotograferna endast hade glasplåtar och stora kamraschabrak med svarta draperier. - De hade kanske bara en glasplåt med sig ut i naturen. Ställde krav på planering och koncentration då. Ni har ju 24 eller 36 bilder att gödsla med, för att få kanske en bra, minns jag dock att han poängterade för oss (föga anade han den digitala utvecklingen).
Hade jag bara vetat då att det var den berömde Christer Strömholm som tog sig tid med oss gymnasister. För mig betydde namnet inget då, bara ”en fotograf”. Begreppet fanns nog inte då, men om jag begripit vem han var då, hade jag nog varit ordentligt starstruck.

Utifrån incidenten med skämtet med de tvättade lånelakan på SVT, som ledde till polisingripande och frihetsberövande raljerar Hanne Kjöller frisk i dagens DN, men förmodligen helt korrekt, kring vår kollektiva dumhet. Eller funktionella dumhet enligt professor Mats Alvesson, som är en konsekvens av den fåfänga förhoppningen att alla tänkbara scenarier går att förutse och nedteckna i diverse handlingsplaner, som Kjöller refererar hans tes (återkommer i ämnet, skall bara läsa hans bok först).
Har i minnet en händelse från början av 90-talet då en nyfrälst arbetskamrat hävdade att vi skulle dokumentera och beskriva alla våra arbetsuppgifter så att en kollega när som helst skulle kunna ta fram en pärm och göra ditt jobb, som han uttryckte det. Kändes redan då lite märkligt att ha ett arbete som krävde akademisk examen men vars arbetsuppgifter kunde reduceras till instruktioner i pärm.
Aldrig har vi varit så välutbildade argumenterar Kjöller, och ändå uppmuntras vi att använda vårt huvud mindre än tidigare. Säg den befattningshavare idag som inte antingen hänvisar till en översyn av rutiner om något gått snett, eller hävdar att rutinerna har följts, även om slutresultatet gått över styr (som exemplet med lakanen).
Jag är beredd att till fullo dela Kjöllers, och även Alvessons, syn på hur instruktioner, policies, värdegrunder och manualer i en salig blandning gör slutprodukten av vårt arbetsliv sämre än det annars hade varit. Min spontana och intuitiva olustkänsla från 90-talets början följde mig genom hela mitt resterande arbetsliv. Kanske det nu äntligen har nått vägs ände och vi kan få en mer sansad syn på handlingsplanernas och rutinernas allsmäktighet? Ett sent tillnyktrande är på sin plats och ack så välkommet!

Land skall med lag byggas. Låter gammalt. Det är sedan gammalt. Lagarna stiftas av de folkvalda, som utses i val skyddade av valhemlighet. Hur lagarna tillämpas i praktiken sköts av myndigheter, som av rättssäkerhetsskäl är underställda ett antal principer som t ex insyn, öppenhet, offentlighet, opartiskhet, proportionalitet. Det finns en ytterligare ett antal. Hur allt detta sköts granskas av en fria medier.
Skolan är myndighetsutövning som bygger på ett lagstadgat tvång. Det är så främmande, av i första hand rent principiella skäl, att överlämna sådant till andra än de som kan definieras som myndighet och som fungerar som sådana. I andra hand är det också främmande att de skattemedel som, per definition, finansierar myndighetsverksamhet finner vägar ut och bort från det allmänna. För det tredje finner jag debatten om kvalité underordnad de två förstnämnda, d v s att kvalité kan inte ersätta att principerna överges. Det priset är alldeles för högt. Och att bra kvalité kan nås även utanför det allmänna fär väl ändå anses som ett ganska basalt faktum, om man vänder på det? Om inte ens undervisningen når upp till en god standard, vad skulle då återstå som motiverade marknadsskolor? Bara den s k rätten att tjäna pengar? Till detta skall läggas uppgifter om betygsinflation, kjolmätningar, könsskillnader p g a religiösa skäl, små skolgårdar, lärartäthet, uteblivna skolbibliotek m m. Den listan kan göras ännu längre.
När myndighetstanken förflackas och delvis andra hänsyn än de klassiska principerna tillåts göra sitt intåg, kommer också andra överväganden att göra sig gällande. Ofta är de kopplade till ekonomiska omständigheter. Visserligen är ekonomi även styrande i offentlig verksamhet, men då (igen) är de underställda de grundläggande principerna. Andra aktörer skyddas av helt annan lagstiftning som i grunden inte är anpassad för offentlig verksamhet. När de systemen krockar, vilket de gör, uppstår en hel del konstigheter. De systemen bygger på att skydda äganderätten (vilket inte i de sammanhang de är konstruerade för är något konstigt). Men när företrädare för den sektorn försöker förklara hur förvandlingen av skattemedel till privata pengar sker, och de sålunda tranformeras i sin färd mellan systemen, blir det tydligt hur sjukt hela upplägget är.
Jag har inget hopp om att marknadsskolornas förutsättningar kommer att förändras under överskådlig tid. Ett konstaterande jag gör med stor sorg och uppgivenhet. Som många med mig redan konstaterat så är det alltför stora intressen som skulle utmanas i så fall. Intressen med bastanta kopplingar rak in i makten, oavsett partifärg nästan. Kopplingar som med all sannolikhet kommer att byggas på ytterligare vid detta kommande maktskifte. Rekryteringsbasen till bl a marknadsskolan och till den hörande intresseorganisationer sväller ju som bekant den här tiden på året, efter ett val.

Gick en Kultur- och naturstigsvandring på Orust idag. Fick oss till livs en mängd värdefull kunskap. Till exempel att Carl Bildts farfars farsfars farfar ägt ett litet trankokeri där, under den stora sillperioden i Bohuslän. Överste Didrik Bildt (1756-1848). Han deltog i Gustav III:s krig mot Ryssland och förlorade ett ben (amputerad ovanför knät). Levde sedan i 60 år ”stödd på sitt träben”.
Denna historia och många fler kunde man läsa på de tavlor som fanns uppsatta längs den markerade stigen. Vilken fantastisk kulturgärning som gjort sådana promenader som idag möjliga. Med eller utan stöd från allehanda håll. I slutändan är det ändå någon som skall få spängerna med halkskydd på plats, skriva texterna till informationsskyltarna och snitsla på ett begripligt sätt.
Under pandemin har vi hittat en mängd sådana vandringar. För det mesta i naturreservaten. Inte alltid med kultur eller historiskt innehåll. Ofta kanske det är slingan i sig och vandringen som är huvudsaken. Gott så! Man kan inte alltid varken få eller kräva sådan guldkant på vandringen som vi fick idag.
Brukar skänka en tanke (och ibland också en liten peng om den arrangerande föreningen tillhandahållit sitt swishnummer) till den f.d arbetsgivarerepresentant och numera debattör som undrade vad han fick för sina skattepengar. Välkomen ut på en kultur- naturstigsvandring. För det har han uppenbarligen aldrig provat på. För hade han gjort det hade han aldrig ställt en så korkad fråga (fast jag fattar att den var politiskt provokativ och retorisk - vilket jag också försöker vara, här och nu).

Med andra ord: såväl principiella som moraliska, solidariska och egennyttiga skäl talar för en öppen och välkomnande invandringspolitik. Och för en bättre integration, men det är faktiskt en annan fråga.

Jesper Strömbäck
professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.

https://www.bt.se/ledare/fyra-skal-till-varfor-en-oppen-invandringspolitik-fortfarande-behovs-db389fd1/