I ljuset av de senaste årens expansion av hr-avdelningarna inom företag, myndigheter och kommuner är detta långt ifrån förvånande. Den svenska sjukvården har under de senaste åren blivit den kanske främsta arenan för ett experiment där allt mer kraft ägnas åt dokumentation, processer och uppföljning och mindre åt att möta och hjälpa människor som är sjuka. Samtidigt som antalet vårdanställda har ökat har också regionerna anställt mängder av folk som sprutar ur sig floskulösa värdegrunder, projektstödda policydokument och diverse dokumentationsmanualer. 
Denna sjuka hemsöker dessvärre de flesta samhällssektorer: polisen, försvaret, skolan och stora delar av näringslivet. Det som tidigare var en stödjande funktion, personalavdelningen, har ofta blivit själva huvudsaken. Konsekvensen blir chefer som blint tvingas följa riktlinjer, metodstöd, handlingsplaner och policies för att förebygga olika problem och som hukande under trycket från ständiga medarbetarenkäter, strategiplaner och styrdokument inte längre vågar lita på sin naturliga fantasi, empati och människokännedom. Medarbetarna? I stället för att vilja göra rätt drivs de av rädslan att göra fel. 

I slutändan är detta, liksom så mycket annat, en fråga om demokrati. Centrala samhälls­institutioner som sjukvård, polis och skola hotar att kvävas under dokumentationshysteri, mätbarhetsvansinne och blind dyrkan av styr- och policydokument ? vilket i sin tur ytterligare undergräver tilltron till samhällets förmåga att garantera medborgarna likvärdiga möjligheter till sjukvård, säkerhet och utbildning. Inte till följd av bristande resurser märk väl ? utan på grund av en svällande organisation där dilettanter och petimätrar får makten över dem som kan och förstår verksamhetens kärna. 

Björn Wiman, DN kultur, 2024-05-19

Vi lever i en märklig tid där alla politiska partier är överens om behovet av radikal militär upprustning. Det är svårt att se någon klar strategisk tanke bakom detta. Varför talar man inte längre om kärnvapnens avskräckande förmåga? Varför resonerar man som om de inte ingick i kalkylen?

När vi slutar tala om kärnvapnen, diskuterar konventionell upprustning som om de inte fanns, sänder vi signalen att vi kan tänka oss ett konventionellt krig utan att kärnvapen kommer till användning.

Torbjörn Tännsjö
professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet

https://etidning.dn.se/shared/article/nar-terrorbalansen-skiftar-maste-vi-valja-nedrustning/qfx7L3jY