Jag har lite i smyg sett fram emot detta. Vi har en liten pulkabacke alldeles där vi bor. Många glada minnen med barnen därifrån. Nu var det dags igen. Det största paketet på julafton innehöll en pulka till sonsonen. Kompletterad med en skidhjälm. Allt var därmed klart för nya åkfester. Snön på plats.

Så kom de då äntligen på besök på Annandagen. På med lämpliga utekläder. Bara farfar och barnbarnet T. Han såg allt lite tveksam ut? Går över tänkte jag. Ner i pulkan båda två. Ett svagt "Näe". Va? - Det här är ju jättekul! Snabbt iväg. Hygglig fart. Några starkare "Näe" under nerfärden och ett bestämt "NÄE" när vi stannat. En mycket tveksam uppsyn. Inte alls rädd. Han kollade visserligen in de andra barnen som stojade i backen, utan att imponeras.

Vi traskade upp för backen. Starkt av en tjugomånaders liten kille att kavat gå för egen maskin utan att gnälla (minns att jag alltid fick dra upp mina egna). Fick med stor övertalning ner T i pulkan igen. Ingen entusiasm nu heller. Det första åket gick i repris. Fast denna gång var han ännu mer bestämd. Nu fick det räcka. Nu hade han offrat sig tillräckligt för farfars skull. Han styrde kosan med bestämda steg mot lekplatsen. Gungor oct rutschkanorna lockade mer än backen.

Det blev bara två nedfärder för farfar i comebacken. Vi drog oss ganska snart inomhus. Kanske med ett stukat självförtroende när det gäller att hitta på roliga uteaktiviteter. För visst är väl pulka kul? Eller näe?