Kan inte undå att bli lite förundrad. Jag är uppfödd med DN som morgontidning. Är den enda "riktiga" morgontidningen. Alla andra som jag haft (och har) känns lite "B".

Därför försöker jag ibland köpa lösnummer av DN. Har emellertid noterat något märkligt. Tycks vara vanligt att man väljer att endast föra en av de två stora morgondrakarna från Stockholm; och då är det undantagslöst Svenskan som det handlar om. Har nog inte upplevt att en tidningsmånglare bara haft DN och inte SvD. Kan tyckas lite märkligt då DN är Sveriges största morgontidning. Jag har ett otal exempel på detta förhållande.

Press- och valfrihet kan vara honnörsord. Blir dock lite märkligt om det är diffusa markandskrafter som sätter dessa ur spel.

Det tycks vara ett tidens tecken att det är svårare att köpa DN än SvD. Vem gör dessa val åt mig? Eller rättare; vem försvårar mitt fria val och varför?

På denna blogg, i en kommentar den 15 februari 2008, till en kommentar jag fått till ett blogginlägg om etanol, dristade jag mig att hävda följande: "Jag sticker ut hakan igen och påstår, mot bakgrund av nya uppgifter om försäljningsframgångar för kravodlade livsmedel, att det kommer att föda fram motsatta rapporter inom kort. Kanske kommer även Fairtrade att drabbas. Larmrapporter om att de inte alls är bättre än andra livsmelde eller att arbetarnas löner och villkor inte alls är drägliga och rättvisa och att märken kan köpas."

Vad va´det jag sa kan låta banalt, men är inte helt malplacerat. TV-programmet Uppdrag granskning hade det upplägget senast gällande en té-odling och Fairtrade. Har ingen synpunkt på om programmets upphovsmän hade en poäng eller ej, det är själva företeelsen jag vill peka på. Krafter föder motkrafter, som inte alltid drivs av helt ärliga uppsåt. Timingen måste alltid vägas in när man tar ställning till uppgifter och dess trovärdighet.

Säsongsavslutning på Regionteater Väst och deras lunchteater. Lunch med Åsa på programmet. Åsa Gustafsson som jag förknippat med Rally och som krönikör i GP. Efter den här föreställningen blir det att lägga till ett antal nya positiva saker. Först och främst; vilket munspel! Helt magnifikt! Många av låtarna svänger och jag sitter och funderar på hur pass mycket bättre det hade kunnat bli med trummor och bas också? Det kanske kommer att läggas till på den kommande plattan Åsa meddelar att hon är på väg att spela in? Också sången och texterna; lite sorgsna i huvudsak, men de går fram (och in). Som scenpersonlighet kan Åsa verka lite ostrukturerad till att börja med, men man vänjer sig utan större motstånd och tycker till slut att det bara är charmigt. Det är en helgjuten timme vi får oss till livs. Eftersom kollegan säger att Åsas insats på "En salig samling" är lysande är det ytterligare ett skäl att lyssna in den kommande plattan. Om inte annat för munspelets skull.

Goda vännerna bjöd oss på en mäktig upplevelse på lördagen. Vi avverkade Heaven 23, uppe i Gothia Towers, och den berömnda räkmackan (ett underverk!), Lisebergs julmarknad (en upplevelse att trängas på ett fullpackat nöjesfält mitt i december, ett nöjesfält med renar, skidbackar, tomtar och glögg) för att slutligen landa i deras hem. Där fick vi avnjuta en Piccadinho och portugisiskt vin.

Men sedan inträffade något ännu mer utanför det vanliga. Värden, som nyss fyllt jämt, hade bestämt sig för att öppna en klenod dagen till ära. För ett femtontal år sedan vann han en flaska Initiale Extra Cognac Courvoisier. Värd minst ett par tusen kronor. Den har han sparat för ett speciellt tillfälle och nu var det tydligen dags. Har aldrig varit i närheten av en flaska med ett innehåll som kostat så mycket. Flaskan låg i ett ståndsmässigt schatull med cognagsfärgad sammet innuti.

Andäktigt smakade vi. Lite "oljig" var det enda jag kunde få ihop till analys. Cognac och en kopp gott kaffe är alltid gott. Detta var förvisso stort, större än något annat som passerat ner i min strupe! Innehållet är tydligen minst 50-årigt. Värden såg också nöjd ut med sin upplevelse. Vi enades om att det nog var den godaste och definitivt den finaste cognac vi druckigt, skam vore det väl annars?

En kollega visade speedway-laget Leijonens årsbok. Gissa vad som prydde en av sidorna? I en av publikbilderna finns kollegan, hans dotter och undertecknad avbildade. Bilden har funnits på klubbens hemsida men finns nu även utgiven i bokform.

Kollegan konstaterade att det var första gången han var med i en bok. Jag instämmer för egen räkning också. Känns lite viktigt faktiskt, ja nästan kusligt odödligt. Hemsidor och bloggar är en sak. Men riktiga böcker.

Jag minns när jag i ungdomen upptäckte att Stadsbiblioteket i födelsestaden hade bundit in den lilla idrottsklubbtidning som jag var med under några år att ge ut. Liten historia i A5-format. Att hitta inbundna årgångar på Stadsbibliotektet kändes stort. Bibliotekstjänst inbindningsservice tror jag det stod på insidan av de röda pärmarna. De luktade bibliotek som bara sådana böcker luktar. Plötsligt var våra alster upptagna i en annan division. Vi borde kanske ha fått någon ersättning minns jag att jag funderade kring? Det hade vi förmodligen också fått - om bara någon hade lånat böckerna!

Man kan undra om dessa böcker finns kvar i något källarmagasin under stadens bibliotek?

Jolobang med Maia-ensemblem. Texter av JOLO (Jan-Olof Olsson) och Bang (Barbro Alving). Maia-folket brukar dyka upp på lunchteatern i någon formation. Denna gång Eva Hermansson och Sven Andrén. Skickliga, klassiska skådespelare. Materialet andades tydligt 40-50 tal. Faktiskt även framförandet. Inte Parlamentet-tempo direkt. Vilket är väldigt befriande.

Det känns så tryggt. Man vet vad nan får; komprimerad kvalité från scenen och god soppa från arrangören. Man taggar ner en timme, får påfyllning och kan lämna salongen som en delvis ny människa. En lisa för själen!

Jag vet inte om Lasse Bengtsson i i TV 4:s morgonprogram avsåg att vara elak eller om det bara slank ur honom, men; det var oerhört komiskt när han frågade Nils Landgren om hur det stod till i "Julskivebranschen".

Roligt att få kontakt med "läsekretsen". Ser att det finns önskemål om att visa ett klipp från YouTube med en virrig japansk fotbollsmålvakt. Så gärna så!

Det anspelas också på ett påstående jag gjorde för några år sedan om jag jag nog skulle göra bort mig mindre på en fotbollsmatch (jag tror vi talade om Allsvenskan, men jag var då beredd att utsträcka det även till Premiere League) än valfri spelare skulle göra en dag på mitt jobb. Det bärande tanken i det resonemanget var att "alla" har vi spelat fotboll, om än på olika nivåer. Min egen karriär är väldigt blysam (Korpen, uteslutande Korpen, i dess lägre existenser såsom sjumanna morgonserien o dyl). Man kan reglerna, "vet" hur en spelare skall agera o.s.v Fördomsfullt nog betrodde jag inte en slumpvis vald elitspelare i Allsvenskan att ha fuskat inom min yrkessväng. Svårare än så var det inte.

Jag har nog utmanat något grundläggande hos fotbollsintresserade för nästan ingen ger mig rätt i den analysen. Det är ingen stor fråga för mig. Jag tror dock att det är den bild som frammanas att se undertecknad bli förnedrad på en fotbollsplan som gör det så svårt att framkalla motsvarande situation i det vanliga arbetslivet. Men tro mig, det skulle kunna inträffa.

Frågan är väl om vi inte i det yttersta av dessa dagar kanske ser ett gäng framför oss som just håller på att bli uppsnurrade på ett liknande sätt. När vi betraktar den vilsne japanske målvaktens tillkortakommande går tankarna till de som skall sköta vår gemensamma ekonomi och finansmarknad just nu.