Rädslans politik, del 5

?Den svenska modellen har i stor utsträckning vilat på en slags, vad jag kallar en win-win föreställning, som går ut på att invandring är både moraliskt gott och dessutom nationellt eller ekonomiskt lönsamt. Det som händer under flyktingkrisen det är på nått sett att det är nånting i den här modellen som inte går ihop längre, därför att å ena sidan så vill man vara solidarisk men å andra sidan så växer det fram den här andra historien om att Migrationsverket inte klara av sitt uppdrag, att kommuner inte klarar av sitt uppdrag, att välfärdsstaten börjar gå på knäna och då är det svårt att vidmakthålla den här bilden att det är lönsamt för Sverige.?

Christian Fernandez, fil. dr. i statsvetenskap, forskare.

Transkriberat härifrån:

Rädslans politik, del 4

?Liksom ett konkret och direkt hot sätter igång människans försvarsmekanismer, så får även ett hotfullt samhälle henne att känna det som att hon är under belägring. Och hon går i försvarsställning. Att hotet är vagt och bara kan anas på distans, som ett fjärran muller, gör det inte mindre hotfullt. Även hotet om ett hot kan vara skräckinjagande .

Människans kraft går då åt till att skydda sig från det hotfulla. Och det gör hon genom att resa upp murar mot omvärlden. Och den högsta muren består i att hon tänker mer och mer på sig själv och mindre och mindre på det gemensamma. I den mån hon haft ideal att förändra samhället ger hon upp dem. Hon lämnar världens strid och larm för att odla sin trädgård.?

Resonemanget är hämtat från historikern Christopher Lasch, och hans bok The Minimal Self.

Har lånat det härifrån:

"Det är lättare att bygga en politik på oro än på hoppfullhet, då oro är en känsla som är lättare att väcka.
Politik som bygger på rädsla stärks om trygghetsskapandet uteblir medan en hoppfull politik bara lyckas så länge den klarar av att leverera.
Människor som känner sig hotade lätt faller för rädslans politik och att ju mer politiken omges av rädsla och oro desto mer plats för känslor ger den medan fakta och argumentation får ge vika.
Rädslans politik gör människor mer benägna att hålla fast vid det de har.
Då väljarna idag har benägenhet för att vara lika kluvna gällande känslor och värderingar som ideologiska ställningar blir retoriken kring samhällets sönderfall ett medel i kampen om väljarna."

Referat av boken: Folkstyre i rädslans tid av Olle Wästberg och Daniel Lindvall

Hämtat ur:

RÄDSLA SOM POLITISKT INSTRUMENT En kvalitativ studie av dess förekomst i muntlig politisk kommunikation
Bergqvist Livengård, Anna & Johansson, Marcus
Örebro universitet, institutionen för humaniora, utbildning s- och samhällsvetenskap

"Rädsla är något som kan grunda sig både i oron för det okända och främmande men även för något som kan ses som ett hot mot vår direkta närhet. Från rädsla växer ofta ilska fram, en känsla som tidvis kan sakna rationalitet då det ofta handlar om att försvara sin egen livssituation och säkerhet.

Detta leder till att rädsla blivit en användbar känsla inom politiken vilket har gynnat framväxten av fenomenet ?politics of fear?.

Fenomenet har gett upphov till ett annorlunda politiskt landskap, där människors rädsla ses som ett verktyg för politiker att kunna påverka och övertyga väljare. Detta står i relation till vad som kännetecknar den politiska kommunikationen överlag, det vill säga att politiker genom känsloskapande argument försöker påverka och övertyga människor.

Myndigheter och politiker idag till stor del främjar denna rädsla som cirkulerar i samhället då det resulterar i att människor är mer villiga att förlita sig på dem. I stunder av rädsla slutar vi tänka rationellt, vilket resulterar i att vi fokuserar på att stödja partier och politiker som bekräftar denna känsla."

Referat av boken: Terrorism and politics of fear av David L. Altheide

Hämtat ur:
Rädslan som förändrade folket, Josefine Sjödén och Elin Rikardsson, Lunds universitet
Medie- och kommunikationsvetenskap Institutionen för kommunikation och medier
HT17

"Populistiska partier konstruerar och skapar rädsla, vare sig det är verkliga anledningar eller inte, och bildar syndabockar för att enkelt kunna rikta skulden för samhällsproblemen på någon annan. ?De andra? är alla de som inte passar in i mallen för de önskvärda medborgarna.

Populistiska partier gärna pratar om sunt förnuft och har någon form av syndabock som de skyller samhällsproblemen på. De grupperna blir hotet ?mot folket? - det folk som populistiska partier även är noga med att poängtera att de själva är en del av.

Enkla svar på samhällsproblem och en ständig beskrivande längtan till ett tidigare stereotypt traditionellt samhälle är ytterligare kännetecken för populistiska partier.

Det nationella och traditionella förstörs, och ?de andra? som blir skurkarna är ofta av annat nationellt ursprung och utövar en annan religion.

Utöver detta är även andra politiker, EU, minoriteter och media att skylla på."

Referat av boken: The Politics of Fear av Ruth Wodak

Hämtat ur:
Rädslan som förändrade folket, Josefine Sjödén och Elin Rikardsson, Lunds universitet
Medie- och kommunikationsvetenskap Institutionen för kommunikation och medier
HT17

Läsk i Sverige innehåller 3-5 gånger så mycket socker som i andra länder i Europa.

?-Jag tycker när det gäller läsk skall man inte titta på enskilda produkter, utan man skall titta på den totala konsumtionen. Och tittar vi på den totala konsumtionen av sockersötad läsk i Sverige så har den minskat med över 30% de senaste 15 åren; alltså en kraftfull minskning som har skett på frivillig basis. Så att våra producenter gör otroligt mycket bra.?

Står producenterna för den kraftfulla minskningen? Dricker de alltså så mycket mindre mängd sockersötad läsk att det påverkar den totala konsumtionen? Jag tvivlar!

Mitt intryck är att en tilltagande ström av missbelåtna påtryckargrupper gjort sina röster extra hörda den senaste tiden. Levererat missnöje kring Coronabekämpningen. "Det måste gå att ....." tycks ha varit en vanlig hållning.
Det har varit näringslivsföreträdare, företrädare för "de äldre", idrottsrörelsen, kulturlivet och nu senast även de hörselskadade, som konstaterade ett ev. krav på munskydd skulle försvåra för dem, då läpptolkning omöjliggörs.
Kanske är helt naturlig då många nu upplever "coronatrötthet", iallafall enligt media, och det allmänna intrycket är att många kurvor pekar åt rätt håll?
Kommer att tänka på ett uttryck jag hört många gånger; "Om alla är missnöjda, då ligger man nog ganska rätt iallafall" (fritt).

Blir så förvånad över intresset av att mäta vad svenskarna ?anser om munskydd? i olika varianter. Vad forskarna hittills vet är noga redovisat. Värdet av olika studier diskuteras av experter. Fler studier och utvärderingar lär vara på väg. Ett ställningstagande är aviserat av FHM.
Att många länder har tvingande regler om dess användande är också klarlagt. Hur skydden hanteras och hur efterlevnaden är finns beskrivet.
Men att redovisa procent över hur många som ?tror? att munskydd fungerar, fyller det någon funktion alls? Mer än att bli ett populistist slagträ i den allmänna debatten för-emot? Är tanken att t.ex Novus resultat på något sätt skall vägas in av FHM i deras kommande avgörande?
Att smittskyddsåtgärder under en pågående världsomspännande pandemi partipolitiseras som den uppenbarligen ser att göras är djupt olyckligt. De internationella spåren borde förskräcka. Den här typen av opinionsundersökningar gör ju bara att den trenden förstärks. Politiska utspel om Corona/Covid-19 åtföljda av mätningar av mottagandet, i en allt snabbare takt?
Jag känner mig bara trygg så länge de åtgärder som vi åläggs för att begränsa smittspridning vilar på vetenskaplig grund, och som utvärderats av de experter som har ett helhetsansvar som myndighetspersoner, fria från allehanda andra intresseavvägningar.