Behovet av att manifestera blev plötsligt, och lite överraskande, starkare än vanligt. Jag letade efter mitt gamla ?Peacemärke?, ett halssmycket, utan att lyckas. Googlade efter badges, som det heter nu, knappar eller märken att bära. Jodå, det finns att beställa, faktiskt till mycket rimliga priser.
Tänker tillbaka på knappar man burit. Ibland med stolthet och ibland med lite tveksamhet. Jag var, och är nog fortfarande, en försiktig en som försöker tänka igenom noggrannt vilket sammanhang och om det är ok att flasha med sina åsikter. Feg skulle nog några säga.
De märken jag direkt kommer ihåg att hag haft är Alternativ Stad med ett grönt träd, FNL-märket och Nej till Kärnkraft. Hade också, förutom Peacemärket i halskedjan en knapp med samma symbol, på svart botten.
Har inte ännu kommit till skott och beställt. Det är ju som vanligt, jag försöker fundera igenom var, när och hur samt vad det kan stå för? Med eller utan Ukrainas flagga? Kanske en fredsduva?
På senare tid, alldeles nyligen faktiskt, köpte vi en Regnbågsflagga till vår lilla fasadstång, eftersom vår hemkommun först hade stora svårigheter med att bestämma sig för om de skulle flagga eller ej på den lokala HBTQ- manifestationen. Där gick gränsen den gången.
Nu är det krig i vår närhet och kärnvapenfrågan har blivit otäkt aktuell, på fler sätt.
Känner att gränsen nu för länge sedan har passerats, för att åtminstonde (förutom att skänka symboliska summor till UNHCR) visa sin solidaritet och manifestera.

Jag arbetade hela mitt yrkesverksamma liv inom en sektor byggd på och sprungen ur goda principer. Demokrati, alla människors lika värde, yttrandefrihet och öppenhet. En sektor som nu under de dryga trettio år jag kan överblicka gradvis har förvandlats och förändrats.
Det allmänna blandas nu upp med enskildas intressen. Två olika väsen. Man kan ha olika uppfattningar om vilken av dessa som är bäst lämpad för att lösa olika uppgifter. Men man måste vara klar över en sak; väljer man de enskilda lösningarna väljer man också samtidigt bort de goda principerna. Detta sker och har skett med öppna ögon.
Det har varit smärtsamt att dessutom se att inte ens de svagaste i samhället skonas. Ädreomsorg, skola, sjukvård och insatser för de med funktionsvariationer hanteras idag med samma inkopierade måttstockar som för verksamheter som styrs och drivs med helt andra syften och mål än de goda principerna.
Jag hyser inga förhoppningar om att detta importerade och tidigare främmande synsätt på den alllmännyttiga sektorns verksamheter kommer att förändras. Den tid tycks vara förbi när det gemensammas bästa sattes framför egenintresset. Detta sörjer jag.

Ja, nu sitter man här med flera DVD rullar i bokhyllan (några fortfarande osedda) gjord av det manliga geniet Woody Allen. Samtidigt har jag nu sett HBO-dokumentären Allen vs Farrow. Verkligen ingen vacker bild av filmskaparen. Förutom allt annat som avhandlas i de fyra delarna, så tangeras också ?dilemmat? hur man kan förhålla sig till någon som anklagas för så allvarliga saker. Inte det största problemet i sammanhanget, men ändå. Kan man skilja på konstnären, hans verk och personen? Kan man med någorlunda gott samvete se hans filmer? Och kan man frigöra sig från det oerhörda han anklagas för?
I serien redovisas t ex den närmast besatthet han haft för filmteman som känns obekvämt nära verkligheten.
Allen står på något slags ?svarta lista? och kan inte göra filmer i USA längre. Spelar in i Europa istället. Några av hans filmstjärnor tar avstånd från honom och skänker bort sina filmgager. Andra, som har starkare (?) band, försvarar honom. Dottern Dylan fortsätter ihärdigt att berätta sin historia om det hon utsatts för. Sonen Ronan Farrow (journalist) har stöttat sin systers kamp och också bidragit till avslöjandena kring Harvey Weinstein.
Dokumentären är välgjord, detaljrik och sägs innehålla tidigare opublicerat material, bl a inspelade telefonsamtal mellan Allen-Farrow. Fyra timslånga avsnitt. Se den om ni får chansen.

Nä, jag skippar iallafall att se några fler Woody Allen-filmer.

Tänk så tydligt det har varit i de senaste dagarnas debatt kring händelserna vid Kapitolium. Tekniken att relativisera och flytta perspektiven har används flitigt. Intresset verkar ha varit stort att vi skall fundera kring beskrivningar av antalet stormande och deras eventuella klädsel i mjukisbyxor, hellre än den verkliga innebörden av det som skedde och som kanske höll på att ske.
Har också sett den iver som uppstått kring diskussionen av hur nätjättarna nu stänger ner och av personer och hela siter. Inte utifrån allvaret i den situation som kanske riskerar att eskalera och vilka intressen som står bakom. Inte utifrån vilket den upprepade lögn om valfusk som medvetet sprids. Nej, nu skall frågor om utgivaransvar, yttrandefrihetskedjor och privata företag kontra informationsinfrastruktur hamna i fokus.
Relativisering och förflyttning av perspektiv är inga nyheter. Var och en får själv försöka se när det används och bedöma i vilket syfte, samt vilka som använder sig av det.
Själv tror jag inte att det var en tillfällighet att de som stormade in i Kapitolium beskrevs som unga bråkstakar i mjukisbyxor eller att deras antal försökte reduceras.

?Enligt denna forskning (Richard Wilkinson och Kate Pickett, Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen) är jämlika samhällen friskare, lyckligare och även mer produktiva. Den växande ojämlikheten hotar den ekonomiska tillväxten, i strid med den nyliberala tanken om att den skulle vara till majoritetens nytta.

Ojämlikheten har också en effekt som i det här sammanhanget är av särskild betydelse. Ojämlikhet, och särskilt förekomsten av en superrik överklass, innebär att vad majoriteten kan bruka politiska medel till begränsas. Ju mer överklassen drar ifrån, desto mera verkningslös kommer politiken att framstå ? och vara. Ramarna för vad de politiska instanserna kan besluta om, till fördel för majoritetens intressen, blir allt snävare ju rikare och mäktigare de allra rikaste och mäktigaste blir. Och det innebär att demokratin som sådan kan komma att hotas. Apati bereder väg för icke-demokratiska rörelser. Jämlikhet tycks vara en materiell betingelse för en väl fungerande demokrati.?

FOLK & VILJA Ett försvar av demokratin i vår tid av Folke Tersman & Torbjörn Tännsjö

Rädslans politik, del 14

?Flera olika narrativ förekommer i den desinformation och propaganda som riktas mot Sverige. Enligt den rapport som ISD sammanställt på uppdrag av MSB har ryska intressen och internationella högerextrema grupperingar fört fram en berättelse om Sverige som ett land i sönderfall och kaos. Denna smutskastningskampanj beskrivs som ?måhända oöverträffad i sin långvarighet och konsekvens? (Colliver m.fl 2018, s. 10, kommitténs översättning). Enligt EU- kommissionens bevakning kopplar den ryska desinformationen och propagandan ofta samman bilder av kriminalitet och kaos med stor migration och försöker framställa Sverige som ett land i moralisk kollaps (EUvsDesinfo 2020).?

SOU 2020:56 Demokratisk delaktighet, desinformation, propaganda och näthat i Sverige, sid 90

?Debatten i samband med flyktingmottagandet hösten 2015, och framför allt i dess kölvatten, är ett annat exempel. Svenska institutet har visat att det spreds grova överdrifter och vilseledande information särskilt på digitala plattformar, som frammanade bilden av ett Sverige i sönderfall (Svenska institutet 2018).?

SOU 2020:56 Demokratisk delaktighet, desinformation, propaganda och näthat i Sverige, sid 86-87

?På senare år har förekomsten av sådana filterbubblor nyanserats. Forskning visar att uppfattningen om att vi är benägna att söka information som bekräftar våra egna ideologiska ställningstaganden är överdriven bl.a eftersom vi inte enbart får en selektiv exponering av information över internet (Dahlgren 2019). Polariseringen och det tilltagande näthatet är också en utveckling som drivits fram av andra faktorer än den digitala mediemiljön, t.ex av etablerade tidnings- och etermedier, värderingsförändringar och ökade ekonomiska klyftor.?

SOU 2020:56 Desinformation, propaganda och näthat i en digital tid, sid 65