Att välja vilka lagar som man väljer att följa och vilka som man tillåter sig själv att bryta emot är en inställning som vunnit mark. Ser nog ut att följa samma utvecklingskurva som antalet valfrihetsreformer och dito marknader som införs. Vi tycks lära oss med tiden att det mesta är valbart under valfrihetsflaggen. Var och en sin egen lyckas smed.
Jag hoppades dock i det längsta att lagbrytarvalfriheten åtminstone inte skulle förgifta den demokratiska arenan. Vi har sett statistik på vilka partiers företrädare som mest hänfallna åt kriminalitet av olika former. Men det har nog mest funnits en koppling till den privata sfären.
Men nu tar en kommunstyrelseordförande den tveksamma utvecklingen ytterligare ett steg. På hans förslag beslutar kommunen att bryta mot den s.k Bosättningslagen och vägrar att ta emot kvotflyktingar. Förslaget och beslutet försvaras med att lagen är ifrågasatt och enligt hans bedömning inte ligger inom rimlighetens gräns att uppfylla den.
Det är extra allvarligt om lagtrotsen vinner mark och även de förtroendevalda öppnar stads- och kommunhusen och låter den flytta in. En allvarlig röta som absolut inte kommer att föra något gott med sig i det långa loppet. Felaktiga och tveksamma kommunala beslut som blir upphävda eller korrigerade av domstolar förekommer och har alltid förekommit. Men det är det det uppenbara trotset som är allvarligt. Om respekten för lagarna rämnar även inom de demokratiska instutitionerna, ja då är vi snart riktigt illa ute.

Tre månader tog det. Att vända skutan. Förmodligen något slags rekord. Hur smickrande det är får framtiden utvisa.
Ett ord som dyker upp i mitt huvud är Nyttokostnadsanalys. Utan att driva den jämförelsen alltför långt tror jag att det tankesättet har spelat in i Natofrågans bedömning. Inte direkt överförd betydelse. Men ett sätt som ekonomer hanterar verkligheten och dess problem, även de som inte bara innehåller pengar.
Analysen, eller kalkylen, gissar jag innehåller i huvudsak att det inte (!) föreligger någon ändrad hotbild för Sveriges räkning. Vare sig på kort eller längre sikt. Vidare att den militära upprustning som trots detta skall till lika väl kan uppnås via den stipulerade 2%-nivån som ger oss kärnvapenparaply och som ger ett bedömt bättre skydd än en kostsammare upprustning i ”egen regi”. På intäktssidan i kalkylen finns också förhoppningar om en ökad vapenexport till Natokompisar.
På så sätt tror man sig ha ett win-win pågång. Både politiskt (frågan bort från valrörelsen men därmed även hela försvarsfrågan, alltså trätande om anslag hit eller dit. Nu låter vi Natos gemensamma bedömningar av När, Var och Hur styra) och rent pekuniärt (utgifterna bestämnda på förhand och intäkterna större). Inte kommer en politisk opposition, hur den än formeras, att argumentera särskilt framgångsrikt mot Natos gemensamma taktiska och strategiska bedömningar, och den roll vi förväntas ta.
Upplägget bygger också på hemlighetsmakeriet med hotbilden. Säger inte att det kan vara på något annat sätt. Men vad jag tror är att den visar, rätt eller fel, att det inte föreligger något direkt hot mot Sverige, vare sig vi är med eller ej. Vi blir därför inte något mål vid en eventuell konflikt i närområdet. All diskussion om Gotlands strategiska betydelse, till trots. Kanske inte ens vid ett storskaligt kärvapenkrig (möjligen ökar den risken vid ett medlemskap, men det vägs upp av bedömningen att risken för ett sådant är mycket liten). Men det kan ju inte torgföras offentligt, såklart.
Parlamentariskt är det inga problem. Bara V och MP emot.
Så tror jag analysen sett ut. Läget var inne (har tidigare skrivit om Friedmans chockteori och stora förändringar) och det gällde att smida medan järnet är varmt. Därav den ofantliga brådskan. Ett gyllene läge har uppstått. Låter allt detta som ett ytterst cyniskt och manipulativt resonemang? Ja, det tycker jag med.
Därför är min slutsats att vi gott och väl hade haft tid att göra det demokratiska jobbet. Som vi brukar med stora tunga frågor. Utredningar, remisser, debatt och sedan beslut. För om det har tagit stormakten i öster från 2014 och pågående att försöka annektera Ukraina, hade vi nog haft tid med något annat än en tillyxad skenprocess, som inte övertygar någon.

- Jag orkar faktiskt inte. Jag tycker allt det där känns som, det är sådana sidospår bort från allt som är intressant med politik. Sånt kan verkligen göra mig utmattad, det är nästan som man funderar om man orkar gå och rösta, när hela rummet fylls, hela syret tas av den sortens frågor.

Tomas Ramberg, inrikespolitisk kommentator på Ekot när kan ombeds kommentera: en partiledare som portas från Elle-galan, (S) vänder Twitter ryggen och en annan partiledare som hotar bojkotta Järvaveckan. I veckans poddavsnitt av Det politiska spelet.

En massa ickepolitik, uppmärksamhet på en icke-frågor som drivs via sociala och traditionella medier för att skapa uppmärksamhet fyllde Mats Eriksson i, också han på Ekot och gäst i podden.

Senare i veckan avslöjades också en tveksam översättning av en partiledares önskemål om vilka som skulle varit måltavlor om polisen använt vapen vid kravallerna under påskhelgen. Den missen utlöste samma aktiviteter och följde ungefär samma mönster som de som nämndes inledningsvis.

Och som om detta inte var nog. Samma partiledare kallade också till en foto-session, som en slags uppföljning på galagrejen. En metahändelse utlöst av en icke-händelse (sic!).

Jag delar definitivt den orkeslöshet som Ramberg och Eriksson känner för den här typen av frågor. Det har plågat den svenska inrikespolitiken under en lång tid nu.

Vi har sådana politiker som vi förtjänar.

Det talas och argumenteras just i dagarna för att avgörande förutsättningar har förändrats. Undrar just om vi har riktig koll på när något sådant sker. Har man verkligen den insikten mitt i händelseskeendet?
Paradigmskifte är ju ett slitet och ofta missbrukat uttryck. En stor och avgörande sväng i utvecklingen. Wikipedia exemplifierar med Darwin, Einstein och Kopernikus. Den magnituden alltså. Vi hör ibland uttrycket användas även när man vill åskådliggöra något som kanske inte är riktigt lika omvälvande för mänskligheten.
En ansökan om Natomedlemskap bryter en 200-årig neutralitet. I svensk kontext kanske det närmar sig ett paradigmskifte. I alla fall i politiskt polulärvokabulärt. Frågan som infinner sig är om vi förmår identifiera de förutsättningar som bör finnas för handen om en så remarkabel kursändring skall ske. Lite som vårt agerande under pandemin beskrevs. De som jobbat med smittspridning på global nivå under många år var överens om en strategi, som de prövat och erfarenhetsmässigt kommit fram till - med stöd av beprövad vetenskap. Den sattes i sjön i Sverige och prövades. Utfallet vet vi och kommer att utvärderas av akademin framöver (den politiskt framtvingade juristledda Ansvarskommitén s.k slutsatser väger lätt i de kommande sammanhangen). Vi ändrade inte vår grundade övertygelse när det brann som mest. För vi vet inte förrän efteråt hur utfallet med säkerhet blev.
Samma resonemang kan appliceras på vår säkerhetspolitik. Skeenden i nutid och pressad av, en i mångt egenskapat, tidsschema är inte de bästa förutsättningar för kloka beslut. Vet vi just nu med säkerhet vad kriget i Ukraina har för betydelse för vår framtide säkerhetspolitik. Är vi så säkra på det att vi är beredda att kasta vår mångåriga navigationsteknik över bord mitt i en upplevd storm och ändra kurs.
Jag är rädd att historiens dom över ett sådant framhastat beslut inte kommer att vara nådig. Speciellt om det kommer att visa sig att den påstådda brådskan var just; påstådd - och saknade stöd i verkligheten.

Opinionssiffror och dess betydelse upphör inte att förvåna. Just nu matas vi med sådana nästan dagligen om inställningen till en eventuell Natoanslutning. Inom partier, i Finland och hela vår egen befolkning. Vinklat med frågor om Finland går med eller inte.
Sedan länge finns det en klar, för att inte säga en mycket klar undersökningsmajoritet mot vinster i välfärden och specifikt också i skolan.
Då skulle man kunna tycka att det skulle infinna sig ett visst mått av brådska, speciellt med tanke på hur mycket pengar som tappas av från den gemensamma kassan vi har. Pengar som annars hade stannat inom skolan och kunnat göra stor nytta där. De fyra stora skolkoncernerna har de senaste fem åren redovisat en vinst på 4,6 miljarder. Det senaste året 1,3 miljarder. Jag såg ett påstående om att den senare siffran motsvarar 2.200 lärartjänster.
Jag tror mig ha läst tillräckligt om bindningarna mellan nuvarande och före detta förtroendevalda för att åtminstone se sambandet varför man inte rör marknadsskolan i första taget. Vi kanske kan se fram emot några kosmetiska åtgärder inför valet, men vi skall nog inte hoppas på någon förändring av den fria dragningsrätten i grunden. Men jag skulle gärna i konsekvensens namn åtminstone vilja slippa sifferexcersisen gällande Natoanslutning.

Glöm inte att förtränga klimatfrågan när du går och röstar i september. Det ordnar sig säkert.

Max Gustafson -Satirtecknare

-----
Det här är en bild från 2019. I social media missar du 80% av mina nytecknade bilder. Registrera dig gratis för mitt nyhetsbrev här: https://www.subscribepage.com/maxgustafsonnyhetsbrev

Viktiga fakta kan inte komma upp på bordet, sa Statsministern. Som ett argument för att frågan om Sveriges Natoansökan inte kan bli föremål för en folkomröstning. Uppgifter är sekretessbelagda och kan inte debatteras öppet, bland annat (!) information om rikets säkerhet.
När det kortet spelas är det omöjligt att syna.
Därför borde de s.k samråden, analysgrupper och eventuella riksdagsdebatter inte komma till stånd, analysgruppens arbete avbrytas och samrådsförfarandet i det egna partiet avslutas. Hela frågan kan ju inte diskuteras öppet. Det har vi Statsministerns ord på.
Har full respekt för sekretess, speciellt den som rör rikets säkerhet. Därför har jag inga problem med om Regeringen använder den delegation de har på utrikesområdet och för militära samarbeten, och tar ansvar för en anslutningsansökan. Om man åberopar sekretess skall man också vara konsekvent och fullfölja den linjen. Det som istället spelas upp nu, för att förse ett troligen redan färdigt ställningstagande, med ett skimmer av debatt, gemensam analys och samråd, är bara patetiskt och förnedrande för de inblandade.

"När vissa riksdagsledamöter ägnar sig åt att formulera elaka tweets och elda upp robotkonton - sysslar deras partikamrater med riktig politik. Som att sitta på kommunala nämndemöten med dåligt kaffe och besluta om alltifrån nya offentliga toaletter till omhändertagande av barn i tragiska socialärenden.
På landets myndigheter arbetar oftast ytterst kompetenta tjänstemän med att hålla den väloljade svenska byråkratimaskinen i trim. Dag ut och dag in. När riksdagspartierna tävlar om vilka som kan vara mest MÖP-iga, plockar de yrkesofficerare som anade hotet från Ryssland redan för två decennier sedan fram uniformen för ännu en dag i rikets tjänst. Och så vidare. Så nästa gång någon folkvald på riksplanet gastar om att landet befinner sig i sönderfall - ta det för vad det är. Ett rop från läktaren.
Sverige är på många sätt ett fantastiskt land. Allt mindre tack vare och mer och mer trots de som sitter vid makten."

Andreas Cervenka, Aftonbladet

Min vinkel: När kriget i Ukraina exploderade var inte den första reaktionen hos många, tror jag, att nu måste vi gå med i Nato. Tror mer att efter den inledande chocken handlade det om hjälp till Ukraina och hur får vi slut på eländet i första hand. Efter röran kring försöken till koranbränningar tror jag vi var många som spontant kände att varför skall den här dansk (med tillägget-jäveln eventuellt, väl medveten om att han också har fått ett svenskt medborgarskap) vara här och ställa till elände. Inte att nu behöver vi öppna eld och skada lika många med en annan trosuppfattning, som det var poliser som blev illa åtgångna.
Ropet från läktaren som Cervenka kallar det är nog snarare något mer. Iskalla kalkyler och taktiskta dispositioner för att manipulera opinioner skulle jag påstå. Bedömningar att nu är tiden mogen för positionsförflyttningar. Genom s.k utspel få diskussionen dit man önskar. Vi har lärt oss, tror jag, att inte bara lyssna utan också alltid försöka ana vad det egentligen är som sägs. Med eller utan hjälp av politiska kommentatorer. Spelteorier på högvarv, dag ut och dag in.
Klart man däremot har respekt för de som har en deklarerad åsikt eller ideologi och står för den.
Tyvärr tvingas man nog konstatera att avståndet mellan väljare och valda på riksplanet kanske aldrig varit så stort. Vi tar del av rapporter om sjunkande medlemstal i partierna och därmed svårigheter att fylla valsedlarna på sina håll. Ett första tecken på att fler börja tröttna på spelet och schackrandet kan vara en försiktig tolkning. Än så länge har valdeltagandet inte påverkats. Min stilla undran är; hur länge kommer det att bestå?