- Det pågår en nästan legitimering av att använda ”små kärnvapen”, taktiska kärnvapen. Rysslands taktiska kärnvapen är mellan tio kiloton och 100 kiloton. Hiroshimabomben var 15 kiloton. Jag tror att det är otroligt riskabelt att prata om dessa som små användbara kärnvapen. Kärnvapen är kärnvapen, oavsett storleken.
Beatrice Fihn, generalsekreterare för den internationella kampanjen mot kärnvapen ICAN som 2017 fick Nobelpriset för sitt arbete. (SVT Nyheter, Utrikesbyrån)
Lobbyister och spindoktorer utnyttjar ständigt detta. Läste också Jonas Gummessons krönika i DN om hur t.ex glidningen från säkerhetsgarantier, via säkerhetslöften till säkerhetsförsäkring användes allt eftersom det passade in i Nato-debatten.
Det där att kalla en spade för en spade har använts till leda i den politiska retoriken. Men det kan ändå vara på sin plats att att ta detta ab notam och upprepa: Kärnvapen är kärnvapen!

”Vågen av utförsäljningar är i själva verket en del i ett större ideologiskt skifte, från gemensamma tillgångar till inhyrda tjänster.”
Citatet är hämtat från tankesmedjan Katalys senaste rapport, presenterad idag; 20 miljarder skäl att äga själv.
Intresset både att sälja och köpa expanderar kraftig. Företag, ofta med kopplingar till det politiska livet, köper och våra förtroendevalda säljer. År 2020 landade omsättningen för branschen på 32 miljarder kronor. Det är en femdubbling på sju år.
Ingen skall inbilla mig att de bolag som intresserar sig för den här typen av fastigheter gör det av något annat skäl än att de är lönsamma. Skälet att sälja är med all säkerhet därför inte det samma, utan av en helt annan karaktär; politiskt/ideologiska.

Eurovision Song Contest är samma gång en stor händelse och ett varande i stunden. När världspolitiken och det brutala kriget kryper in under skinnet på de flesta av oss kommer inte ens denna, av många betraktad som trots allt en pseudohändelse, undan. Kändes väl som ganska givet att alla sympatier skulle landa hos Ukraina i dessa tider. Tänker inte lägga några synpunkter om rättvisa och om det verkligen var den bästa sången som vann. Det brukar f.ö vara kvällstidningarnas sedan länge inmutade område.
Däremot tänker jag drista mig till att lyfta vinnarnas videoversion. Inte den första släppta mer officiella utan den som släpptes dagen efter segern. Bildsatt från krigets helvetesscener. Inspelad på plats utaför Kyiv. En politisk version om man så vill.
Går såklart att hävda att den är spekulativ, kanske manipulativ t.o.m krigssentimental, lutande åt pekoralhållet. Jag delar inte alls den uppfattningen. Den är ett starkt antikrigsstatement. Även om texten fått ett nytt innehåll efter krigsutbrottet enligt gruppen.
Man deltog alltså med sin musik och tog hänsyn till spelets regler. Skötte den delen snyggt, kan man tycka. Men visade också upp i efterhand en version som nog ligger absolut närmare deras och det ukrainska folkets hjärtan, kan man gissa. Och det skall de ha all respekt i världen för.

- Kärnvapen är ju hörnstenen i försvarsalliansen. Natos kärnvapendoktrin bygger på att slå till först, ”first use”. Trots vetskapen om att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle orsaka en nukleär vinter som skulle utrota den absoluta merparten av människosläktet. Det är en självmordspakt ni ansluter er till, ropar Daniel Ellsberg från Kalifornien, men rättar sig genast:
- Det rätta ordet är inte suicid (självmord), utan omnicid (allas död).
Ord (och nya ord att lära sig) från Daniel Ellsberg. 91 år på nacken. Världens kändaste visselblåsare m.m
- Jag är säker på att de svenska och finska industrimännen lobbat hårt för att deras länder ska gå med i Nato, och det långt innan frågan hamnade överst på den politiska agendan, säger Daniel Ellsberg och tillägger:
- Jag läste förresten en intressant artikel i Financial Times. Jacob Wallenberg (styrelse­ordförande i Investor, Saabs stor­ägare) hade besökt Finland och träffat den finske presidenten Sauli Niinistö.
Vid intervjutillfället med DN hade Saabs B-aktie stigit med över 87 procent sedan Rysslands invasion den 24 februari.
I slutet av intervjun frågar journalisten om Ellsberg kan se något ljus, någon öppning i det rådande läget. Han svarar genom att återge de ord som Axel Oxenstierna , kung Gustav II Adolfs rådgivare, yttrande till sin son Johan när denne skulle representera Sverige vid fredsförhandlingarna i Westfalen 1648: - Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?

- Det är ett av mina favoritcitat, skrockar Daniel Ellsberg.
Ett citat som bär syn för sägen långt in i de yttersta av våra dagar på jorden.

En av de trettio blivande kamrater som skall komma springande till vår undsättning om det kniper, Turkiet, har genom sin ledare hälsat oss välkomna i gemenskapen på sitt eget speciella vis.
Om det är fulspel eller mer allvarligt menat återstår för ivrarna till anslutning att klara ut.
För mig spelar det egentligen ingen roll vilket.
Kommer däremot att tänka på två citat:
Med sådana vänner behöver man inga fiender
och
En förening som vill ha en sådan som mig som medlem, vill jag inte vara med i.

Ett icke-bindande avtal med Storbritannien med samma skrivningar som vi redan har med hela EU. Hade vi inte haft det upphaussade välregisserade propagandaracet mot Nato hade ingen lyft på ögonbrynen.
Slut på meddelandet.
(På måndag skickas ansökan sägs det. Kan i princip behandlas klart på en dag sägs det också. Bra där, då slipper vi äntligen den här pinsamma uppvisningen till slut.)

Under dagens promenad föll plötsligt en pusselbit på plats. En känsla som jag inte satt ord på, förut, blev plötsligt tydlig. Inget reolutionerande tankearbete bakom. Men ändå.
Just nu finns det förslag och utspel, kommentarer och spekulationer om pensionerna. Kunde egentligen vara nästan vilken fråga som helst.
Vad vi får oss till livs är ett siffertrixande som nog till lika stor del handlar om att till lika delar blockera motståndarnas alternativ som att ge sken av egen förträfflighet. Tolkningar av utfall, som genast ifrågasätts av någon påtryckargrupp, intresseprganisation eller av lobbyinster förkläda till tankesmedjor.
Nu är ju verkligheten komplex hör jag som invändning. Ett pensionssystem t.ex är komplicerat och utfallet beror på många faktorer och andra system av transfereringar spelar in. Och visst är det så.
Det är därför vi har valda ombud som på heltid sätter sig in i frågorna på våra vägnar. Gäller på alla nivåer, från internationella ner till bostadsrättsförening eller idrottsklubb.
Men känslan som slagit rot i mig är att jag inte, på djupet, känner att det är riktigt på riktigt. Ärligt och öppet. Alltför ofta får man intrycket av taktik och positionerande. Jag kan inte lita på representanterna. Jag saknar förtroende, på djupet. Naivt kanske, men det är det jag saknar. Det är känslan!
Statsvetaren Bo Rothstein såg tillit som det kitt som håller ihop ett samhälle och välfärdssystem, som i sin tur skapar tillit och välfärd. Kanske är det nått åt det hållet som min känsla också kan beskrivas? Fast just det begreppet har på senare tid uppgraderats till ett kommunalt buzzword av nästintill överjordisk betydelse för alla problem. Men det är en annan bloggpost någongång.
Pröva tanken. Känner du fullt och odelar förtroende för de som representerar dig? Om du gör det är det ju bra. Om du känner som jag?

I den accelererande, för att inte säga, skenande processen att föra in Sverige i Nato kastas nu in ytterligare bränsle. Vi skall vara enade säger tunga företrädare för det stora partiet. Delar av det gamla gardet kastar (eller kastas) sig in och pratar om vikten av enighet.
En fråga som i ursprungsläget varit rätt ljum men som blivit högaktuell. Världsläget pressade akut upp siffrorna i opinionsundersökningarn till runt fifty-fifty. Så ser det ut under beslutsveckorna då det riggats det ena officiella ställningstagandet efter det andra. Det landar på söndagen den 24 maj.
En sak har jag lärt mig; om man som argument använder att vi var eniga eller om vi måste (!) vara eniga vill man inte använda de riktiga argumenten eller inte har tillräckligt av den varan. Enighet låter fint och likt uttalandet att det finns hemlig information tjänar det inget till att ens försöka syna påståendet. Hur är man skapt om man är emot enighet?
Enighet som självändamål kan alltid diskuteras. En ärlig ambition att uppnå enighet kring en fråga är självklart beundransvärd. Men är det det vi utsätts för just nu? Jag skulle kalla det för en massivt påverkanskampanj, orkestrerad uppifrån. Schemat är lagt och pusselbitarna portioneras ut i snabb takt. Slutsatsen skall upplevas som resutatet av en oundviklig process som växt fram helt naturlig och av sin egen inneboende kraft. Likt en naturlag.
Om säkerhetsläget är överhängande allvarligt (hemlig underrättelseiformation finns, men som inte kan delges brett) borde regeringen axla sitt ansvar och fatta de nödvändiga besluten bakom stängda dörrar. Gott så, det tror jag skulle accepteras och i vart fall en relativt stor enighet skulle uppstå med hänsyn till ett akut läge.
I alla andra fall är det de vanliga beslutsformerna och vägarna som borde vara det naturliga valet. Öppen debatt med sakargument som kan brytas mot varandra. Respekt för varandras åsikter.
Den oerhörda brådskan indikerar något annat.