… att det parlamentariska fiaskot, tramset och förnedringen hade nått sitt maximum så antar pensionsstrulet nya dimensioner. Våra förtroendevalda visar upp en osviklig förmåga att totalt bortse från varför de blivit våra representanter.
De tillåter sig själva att sitta åratal i en pensionsgrupp, utan att lyckas. Sedan har man mage att tjafsa om att ett utskott inte fått tillräcklig tid att behandla förslaget, som därför stoppas enligt uppgift. Temporärt eller inte, men imponerad blir man inte heller denna gång av deras agerande.
Det kan tydligen alltid bli ett snäpp värre. Man vill inte tänka på vad nästa fas bär i sitt politiska sköte.

Det kanske mest tydliga sättet att mixtra med ansvarslinjerna är nog hittepåkonstruktionerna med köp-sälj. Skapa en konstruerad intern marknad. Flytta en påse pengar, från en beställare, till en utförare. Allt i sann NPM anda. Budgetar skall hållas. Ekonomin är överordnad allt och har sitt eget opåverkbara regelverk.
Nomenklaturen är såklart främmande och hämtad utifrån. Begreppet vinst och förlust har tillförts i offentlig verksamhet. Nyorden. Effektiviseringar istället för besparingar. Allt för att ansvarstänket skall kläs i ekonomiska termer och inte i verksamheternas, vilket bidrar till att det också fördunklas och gör svårare att se igenom. Stark eller stabil ekonomi men med ständigt försvagade verksamheter.

Ansvarsfördelningen flyttas därmed nedåt i kedjan.

Skälen till privatiseringar av offentlig verksamheter som frodats sedan slutet på 1980-talet är många. Den näst intill religiösa övertygelsen om New Public Managements förträfflighet och den korrupta kompiskapitalismen är kanske de mest tydliga tecknen.
Men jag tror också att det finns spår av skräck för att ta ansvar hos förtroendevalda. Det är mycket mer bekvämt att t.ex lägga ut drift på entreprenad efter upphandling och sedan, om något inte faller väl ut och drar på sig kritik, kunna ropa efter bättre kontroller, utvärdering/uppföljning och (om man är i opposition) att majoriteten brustit i kravställningsprocessen. Speciellt i kommuner är de tunga verksamheterna (vård, skola, omsorg) favoritobjekt att fjärma sig från. Brister på dessa områden är svåra att hantera och en fördel om utföraransvaret kan placeras en bit ifrån den omedelbara närheten till den egna maktutövningen.
Roligare då att kunna fokusera på de mer spektakulära områdena som näringsliv, kommunikationer, turism och evenemang. Och inte att förglömma expansionen som skett inom trygghet och säkerhet. Populistiska åtgärder som kameraövervakning och väktarinsatser ger rubriker, men helhetsansvaret för brottsbekämpning ligger långt från den kommunala kompetensen - och därmed också det tunga ansvarsutkrävandet.

Just nu verkar många vara irriterade över det inflytande, ibland avgörande vad det verkar, som partilösa ledmöter får. Utan egen förskylland skulle jag säga.
En statsvetare försökte reda ut begreppen i morse. Härstammar från tiden före de politiska partierna. Man gav förtroende till enskilda personer och dess goda omdöme. Har hängt med sedan dess. Trots det motsägelsefulla med partier som grunden för förtroendeuppdrag.
Sett mot bakgrunden av att många kritiska inlägg kommit att handla om svaga regeringar kan man fundera över vem eller vilka som bär det ansvaret, om det nu skall utkrävas ett sådant. Ja inte är det väljarna. Inte heller den minimala gruppen partilösa. Här får nog de som taktiskt manövrer sig fram med spelteorier som främsta vapen nog ta sig en funderare till. Självkritiken har då inte spelat någon framträdande roll i den diskussion mellan de valda representanterna. Om man har syftet att föra landet framåt på ett så bra sätt som möjligt borde man nog inte medvetet ha försatt sig i situationer som ger de oönskade effekter som nu tycks skapa irritation.
När det bästa blir det godas fiende är aldrig ett bra läge att hamna i. Som man bäddar får man ligga.

”Många demokratier lägger i dag stort fokus på enskilda politiska ledares prestationer och förehavanden. Så även den svenska. Opinionsmätningar utmålar vinnare och förlorare i allt snabbare takt, och den som tvekar utmålas ofta som vek och obeslutsam. Det är styrka och kompromisslöshet som gäller. I medier framställs politiker som sluga strateger som bara säger saker för att ”visa handlingskraft”, och kommentatorerna ställer följaktligen bara en enda fråga: Ska väljarna straffa politikerna i nästa val? 
Det här är en farlig politisk kultur. Den lär oss att demokrati är rackarspel, och att det är politiskt självmord att medge en förlust. Att framstå som en vinnare blir allt som betyder något. Att vara demokrat är att bjuda motstånd mot den här förhärskande politiska kulturen, för den ger oss fel sorts politiker, fel sorts kommentatorer och fel sorts incitamentsstrukturer.”

https://etidning.dn.se/shared/article/ar-det-nagot-som-demokratin-behover-ar-det-goda-forlorare/5MoQQwSB

”Det öppnar också för frågor om ­varför borgerliga partier envetet ­håller fast vid varje bokstav i det nu­varande skolsystemet, trots att en bred majoritet av borgerliga väljare vill ha förändringar. De täta banden mellan partierna och friskolesektorn är väl­dokumenterade.

När det gäller det guldbringande området samhällsfastigheter sitter toppolitiker från både vänster och höger i styrelserna. Även här ställer man sig frågan om det kanske påverkar politikernas entusiasm över att fortsätta sälja ut den sortens fastigheter, trots att Kommunsveriges egna finansiella experter förklarat att det ofta är en minusaffär för skattebetalarna.”

Utdrag ur Dagens Nyheters ledare den 30 maj 2022.

Nu lär väl inte så mycket varken hända eller vända. Representanter, ofta tongivande, på båda sidor av blocken (oavsett hur man sätter etiketter på dem) finns representerade i den här sörjan. En osviklig garant för systemets överlevnad. Smart riggat får man ändå säga. Ett kretslopp man inte trodde skulle uppstå i Sverige. Men nu sitter vi där. Fast.

(Rubriken ”Kompiskapitalism” är också citerat ur den mycket läsvärda ledaren.)

Max Gustafson; alltid Bang-on-target!
Kolla själv : https://www.maxgustafson.se