”Men i årets val finns faktiskt möjlighet för alla som är röstberättigade att fritt ställa upp och bli valda, utan godkännande av något parti. Valmyndigheten har nämligen på min anmälan godkänt en gemensam beteckning - Fritt val - som står öppen för var och en som vill kandidera till riksdagen och fullmäktige i alla kommuner och regioner. Genom att alla röster med den beteckningen på valsedeln räknas ihop kan de tillsammans komma över spärren och vara med i fördelningen av mandat, som då tillfaller kandidaterna efter antalet röster.
Den som vill ställa upp i valet behöver bara skriftligen till sin länsstyrelse senast fredagen den 9 september, två dagar före valdagen, samtycka till att kandidera i det eller de val som man anger. Adress och blankett för samtycke finns på val.se.
Den som vill rösta i valet tar helt enkelt en blank valsedel (gul för riksdag, blå för region, vit för kommun), skriver - Fritt val - och därunder namnet på en eller flera kandidater i den ordning som man vill se dem invalda.”

Per Andersson, statsvetare

https://etidning.dn.se/shared/article/i-ar-kan-alla-som-rostar-bli-invalda-till-riksdagen/vlrAnr72

Här finns länken till underlagsmaterialet till Upp-pumpad I och II: https://ekonomistas.se/2022/05/30/rekorddyr-bensin-men-historiskt-billigt-att-kora-bil/?fbclid=IwAR3Mz_uuTp5TK6WjpBH7_ImSNmyzDWe7al3gTp7PEPVirczTS4xImvN7vdE&fs=e&s=cl

”Figur 3 visar att kostnaden för att köra en viss sträcka, mätt som andel av hushållsinkomsten, har sjunkit stadigt över tid. Figur 4 visar att detta gäller även de 10 procent av hushållen med lägst inkomster. År 1991, när koldioxidskatten infördes, behövde ett genomsnittligt hushåll spendera omkring två tredjedelar av en timlön för att kunna köra 100 km. År 2020 behövde samma hushåll bara lägga ut en tredjedel av en timlön för att köra samma sträcka. Kostnaderna för att köra bil har ökat under de senaste två åren, men det är fortfarande billigare i dag att köra en viss sträcka i förhållande till inkomsten jämfört med något år före 2012.”

Julius Andersson, forskare vid SITE på Handelshögskolan i Stockholm, och Celina Tippmann, forskningsassistent

”Vid årsskiftet räknades riksnormen för försörjningsstödet upp med 1,6 procent - en höjning som åts upp av prisökningarna på några veckor.
Parallellt har ett nästan surrealistiskt politiskt skådespel pågått. I månader har det fläskats på med ”kompensationer” till följd av kriget i Ukraina: till bilägare, bönder, villa­ägare med dyra elräkningar. När rän­torna stiger ökar dessutom bolåne­kundernas kostnader, vilket får statens utgifter för ränteavdraget att svälla med miljarder.
”Alla” har fått extra tillskott - utom de som behövde det mest.”

Emma Høen Bustos
emma.hoenbustos@dn.se

Beredskapsskatt. Ja, trolla med ord och begrepp går an. Inte ok, inte bara för att konstruktionen i sig är felaktig. Ministern borde läsa på vad skillnaden är mellan skatt och avgift. Nu tror jag nog att han redan vet, men han kan inte motstå lockelsen att sockra skattebudskapet med en tydlig destinationslapp. Som på charterresväskan alltså.
Men det här begreppstrixandet kommer att krångla till det. Om man skall benämna en skatt har det hittills skett för att visa vilken del av samhället eller vilken typ av aktivitet som beskattas; förmögenhetsskatt, bilskatt osv. Sedan hamnar pengarna i en gemensam skattekista som kan användas för gemensamma åtaganden. Utan öronmärkning.
Det kommer nog bara att leda till tankevurpor och konstiga debatter framöver. För det kommer ju aldrig att vara så att en beredskapsskatt kommer att finansiera hela åtagandet försvaret. Utan bara upp till nivån 2% av BNP. Men kommande diskussioner om vad som skall räknas in, vad som är ersättning av materiel som nått sin livsländ och ändå skulle ha ersatts, nya åtaganden som inte fanns med vid skattens införande osv osv i all oändlighet. Skattemotståndare älskar ju att grotta ner sig i sådana detaljer. Tycker alltså inte att man skall bjuda på den möjligheten.
I stället borde man orka stå upp för de skatteuttag som behövs för de gemensamma ändamålen. Försvaret har väl i alla fall fram till nu ansetts som ett sådant?
Hälsar en fredsskadad individ som inte gillar inträdesansökningar i organisationer, vars medlemmar man känner kraftig aversion emot.

"De senaste veckorna har en riksdagsmajoritet röstat ner två förslag som kunnat åtgärda några av de omfattande samhällsproblem som marknadsskolan skapat. Förslagen handlade dels om att slopa kösystemet för friskolor och dels om att skolor ska få ersättning efter vilket ansvar de har.
Reformerna röstades ner trots att en stor majoritet av väljarna och en ännu större majoritet av lärarna är emot nuvarande lagstiftning. Ännu en gång har skolägarnas betalda lobbyister fått riksdagspolitiker att titta åt ett annat håll än mot den överkompensation och skolsegregation som fått de expansiva skolkoncernerna att växa.
Skolägarna är relativt få, men de har växt sig så stora att de nästan har obegränsat med resurser för politisk påverkan. Ännu viktigare för att styra samtalet om skolan är nog det kontaktnät skolägarna har sedan tiden då de själva var politiker eller höga politiska tjänstemän."

https://tankesmedjanbalans.se/kan-lararna-radda-den-svenska-skolan/

På en mycket läsvärd twittertråd redovisar författaren och skoldebattören Marcus Larsson hur sambandet mellan marknadsskolans olika företrädare och den politiska sfären ser ut. Kompiskapitalismen som ledarsidan på DN myntade.

https://twitter.com/skolinkvisition/status/1537366113197113345?s=21&t=nsGeWtH-ja2WRLVjuRgwSA

Inte ens några kosmetiska förändringar gällande kötid eller ersättningsnivåer var riksdagsmajoriteten beredda till. Motståndet eller skall vi säga solidariteten med kompisarna i näringen är uppenbarligen benhård. Marknadsskolans skall, till varje pris tydligen, få fortsätta med oförändrade villkor. Den väldokumenterade nedåtgående spiralen med fler etableringar-stigande kostnader per kommunal elev-ökat utflöde av skattepengar ut ur skolsystememet-fler etableringar osv. kommer att fortsätta. Att det finns ett brett folkligt motstånd tycks inte bekymra någon.

Som folkets valda representanter är det så klart lockande att erbjuda förbättringar. Inte försämringar, upplevda eller verkliga. Ekonomiskt förmånliga förändringa som innebär skatteavdrag i olika former samt helt borttagna skatter eller utgivna bidrag (och lusten att döpa dessa till något annat än vad det är) kan svårligen återinföras. Det vet nog alla, innerst inne. Kan nog nästan jämställas med politiskt självmord att ens närma sig tanken på återinförande av fastighetsskatt, förmögenhetsskatt eller arvsskatt. Då har jag inte ens nämnt RUT eller ROT. Vet inte om jag ens kan nämna ränteavdrag i detta sammanhang, troligen inte. Jobbskatteavdragen då, inte en chans där heller.
Därför återstår för de som vill åstadkomma någon slags förändring att hitta andra lösningar än de som leder tankarna till höjningen av den förhatliga skatten. Nollsummespel, höjningar av avgifter, effektiviseringskrav och allehanda trixande. Allt för att leda bort uppmärksamheten från varifrån finansieringen kommer och rikta den mot de kommande förbättringarna.
Vi tittar ofta inte längre än den egna näsan räcker när vi titta ner i den egna plånboken, ofta också bara för stunden. Men om vår näsa innehöll ens ett uns av det som fick Pinocchios att växa, skulle vi för länge sedan ha tvingats tänka bra mycket längre än så. Även om våra näsor redan nu borde nått en imponerade längd.