Ibland snubblar man över fakta/sammanställningar i krönikerform som får en att spärra upp ögonen och pulsen att slå lite snabbare. Kanske har man missat när den ev presenterades som en nyhet eller också är krönikören bara lite skarpsyntare och skickligare än sina kollegor? Vilket som; när jag läser att EU lovat att skänka en miljon granater till Ukraina men bara orkat med 400 000 medan Nordkorea däremot orkade med att skänka just en miljon stycken till Ryssland känns tillvaron extra hopplös.
Kanske finns goda (?) skäl till varför det såg ut så, vad vet jag? Men nog stör detta faktum bilden något alldels oerhört. Här hemma skall vi förberedas oss på ett krig. Anledningen? Att Ukraina inte lyckats slå tillbaka angriparen, och denne kommer i förlängningen att fortsätta sina härjningar i närliggande länder. Med samma upplägg som i Ukraina. Om man nu tror på en utveckligen efter den linjen är det väl väldigt märkligt att vi (Europas alla EU-stater) inte mäktar med, politiskt eller praktiskt låter jag vara osagt i denna text iaf, vad Nordkorea gör visavi fienden? Som snart tydligen kan stå och stampa vid våra gränser?

Frågan som vi bör ställa oss är vad vi egentligen gjorde med alla dessa rekordbilliga pengar? Hur använde vi det unika läge i världen när det under 15 år var rekord­billigt att låna? Centralbankerna pressade ut miljarder i ekonomin mellan 2009 och 2021. Använde vi dessa pengar till att bygga om våra energisystem? 

Nej. Det gjorde vi inte. 

Satsade vi dem på åtgärder som hade kunnat begränsa den globala uppvärmningen till 1.5 grader? 
Inte det heller. 

Fixade vi vår egen infrastruktur och såg till att tågen kunde rulla ordentligt?
Nej. 

I historieböckerna kommer det att stå att vi under dessa år ägnade oss åt kryptovalutor, startups som aldrig gjorde vinst, övervärderade appar, uppblåsning av olika former av tillgångsbubblor samt försök att förstå konstiga förkortningar som NFT och SPAC. 

Nu är kalaset över. 
Pengar är inte billigt längre. 
Och så var det med det. 

Katrine Kielos-Marçal
katrine.marcal@dn.se

Medborgarnormer är ideal om vilken roll individerna bör spela i ett demokratiskt samhälle. Normerna handlar om hur vi förhåller oss till staten, till andra människor och till kunskap. Den del av medborgarnormerna som handlar om laglydighet brukar mätas genom frågor om exempelvis skatte­beteende, bidragsfusk, att följa lagar och förordningar, att rösta och att anmäla brott till polisen.
Medborgarnormerna har också and­ra inslag. Normer om ett aktivt medborgarskap tar sig exempelvis uttryck i att vara föreningsaktiv, att vara solidarisk med människor som har det sämre ställt samt att inte vänta på staten utan i stället ta egna initiativ.
Ytterligare en del av medborgar­normerna är kritiskt medborgarskap. En kritisk medborgare kännetecknas av att bilda sig en egen uppfattning, att följa den politiska debatten och att försöka sätta sig in i hur människor med andra åsikter resonerar.

Samhället står i dag inför stora kriser som bara kan lösas genom medborgarnas aktiva medverkan. Det räcker inte att endast satsa på tillit och tillits­baserade verktyg. Därför är det viktigt att känna till vilka medborgarnormer som vägleder människors handlande och vilka faktorer som påverkar dessa normer.
Goda medborgare är demokratins berggrund. Utan medborgare som förstår värdet av demokratiska normer och värderingar har svensk demokrati inte mycket att stå på.

Michele Micheletti, tidigare Lars Johan Hierta-professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet

https://etidning.dn.se/shared/article/de-goda-medborgarna-lyder-inte-makten-blint/TIiDQQ8c

Eller sugifiering som svenskt alternativ. Det är hur den bloggaren, författaren och teknikjournalisten Cory Doctorow sammanfattar internets/sociala mediers utveckling. Vi har nog alla sett samma sak, han sätter verkligen ett ord (blivande nyord kanske?) på den tragiska utvecklingen. ”Det finns ingen gratis login” är ett citat att minnas. Plattformarna suger ut användarnas data, efter att ha lockat oss dit. Sedan är det annonsörernas tur att lämna sin nektar, när de som vi blivit beroende av plattformarna. Kvar blir ”en värdelös hög med skit” och det är där vi är nu, enligt Doctorow.

Långfilmen blir en vältajmad uppsträckning till nutidens Sverige som demonstrativt har vänt ryggen åt internationalismen ? i FN, EU, bistånds-, flykting- och klimatpolitiken. En panikartad Natoansökan i elfte timmen bekräftar mest den provinsiella egoismen. Vi kanske aldrig var en moralisk stormakt, ens på Hammarskjölds tid, men måste ju inte välja moralisk funktionsnedsättning bara för det.

Niklas Ekdal
Författare till boken ”Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon”.
kulturdebatt@dn.se

Inflationen viker ner sig. Ekonomerna förstår inte hur det gått till. I alla fall om man får tro Katrine Kielos-Marçal i DN. Och henne tror jag på iallafall.
Grejen är dock att verkligheten inte under 2023 inte har följt den ekonomiska teoriboken, skriver hon. Nä, det är som jag alltid har misstänkt. Ekonomer kan i bästa fall blicka bakåt, skriva in det de ser i sina grafer och sedan dra ut dessa linjer. Tvärsäkert. Nu gick det inte, tydligen, den här gången (heller). Ekonomi är en stödfunktion, inte ett styrmedel. Ekonomer skall räkna och redovisa, inte inte peka med hela handen och visa vägen. Det är ett elände sedan länge att de som borde styra med en fast hand antingen själva är ekonomer eller slagit dövörat till mot andra rådgivande experter. Ekonomistyrning är ett påfund för makthungriga icke förtroendevalda.

Nästan alltid då det i ett större politiskt sammanhang skall presenteras nyheter brukar inledningen fyllas av hur historiskt detta är, hur många och vilka som kommit överens och hur svårt och länge man har hållit på. Det kan gälla slutdokument från klimatkonferenser, migrationspakter i EU eller avtal som säkrar regeringsmakten.
Först därefter kommer man i bästa fall till det sakliga innehållet. Vad som lämnats utanför och hur kompromisserna ser ut redovisas knappast inramade av fanfarer. Överlåts till de eventuella journalister som inte bara ser det som sin uppgift att vidarebefodra innehållet i pressmeddlanden till eftervärlden.

Det kan vara värt att stanna en stund mitt i det här arbetet med att rensa Sverige från ovälkomna människor och begrunda något avgörande: De här människorna, de oönskade, det är de som går upp på morgonen och tar hand om barnen på förskolorna, de städar bussarna och tunnelbanorna, de sköter parkerna och transporterna.

Kort sagt: De här människorna gör alla de jobb i landet som svenskar vanligtvis und­viker.
Det är de som kliver in i hissarna på bygg­arbetsplatserna.

En idé kunde vara att vi bara för några ögonblick tog en paus från den hysteriska ivern att hitta på sätt att kasta ut dem, och att vi i stället förstod något viktigt och sant om de oönskade: utan dem stannar Sverige.

Alex Schulman
alex.schulman@dn.se