Hörde med ett halvt öra en som måste betecknas som trendspanare eller nått i TV4 i söndagsmorse. Han påstod att trenden med miljömedvetenhet inför hotande klimatkatastrof var under avtagande eftersom "folk fortfarande åker till Thailand och ser att inget händer" eller nått sånt.

Genialt tycker jag. Klimatkatastrofen var bara en trend alltså!. Så bra.

Så här i efterhand är Jag GLAD att jag inte orkade höra vilken ny trend som gäller i vår. Jag menar, till sommaren är ju den också glömd (kan kanske vara något folkmord eller något). Så varför bry sig?

Var och plockade bland CD-skivorna hos Play Nöjesdistribution (se tidigare blogginlägg om känslan att handla musik "med händerna") före jul. När jag åkte därifrån hade jag bl.a med mig en CD med Elton John. Det var rätt många år sedan han var min kopp te. I början av 70-talet kanske. Goodbye yellow brick road (dubbelkassett tror jag), Kaptain Fantastic och en del andra vinyl-LP har jag i samlingarna. Sedan ingenting. Man tröttnar, smaken förändras (utvecklas vill man väl tro själv iallafall).

Och nu en CD utgiven 2004 i nävarna; Peachtree Road (en ny gata som fått ge namn åt ett album - det var så dags kanske?). Det var väl nästan ett vådaköp, kryddat med lite nyfikenhet.

Vad tycker jag då? Ja, tiden har nästan stått stilla. Inget ont i det. Jag kan faktiskt åter känna välbehag av det jag då tyckte var bra hos honom; de starka melodierna. Slingor som glider in lätt, behagliga arrangemang för det mesta. Han låter kort sagt fortfarande väldigt mycket Elton John. Och det tycker jag är bra. I min ålder känns det skönt när tiden för ett tag verkar stå still, eller i vart fall röra sig lite långsammare än vanligt.

När jag bläddrar i konvolutet ser jag att jag känner igen gitarristen Davey Johnstone och trummisen Nigel Olsson från förr. Gissa vem som skrivit texterna? Bernie Taupin förstås!

Vad jag däremot inte känner igen från den "gamla" skivorna är att man uppmärksammas på "The Elton John AIDS Foundation" och hur man kan stöda detta arbete genom att skänka pengar. 

Ungefär där känner jag att tiden nog vinner racet trots allt.   

Fick ett tips från VHS idag via epost. "Sök dispens" på den lokala högskola där du tänker studera. Och " Akademiska poäng ger inte automatiskt grundläggande behörighet".

Jag har nu lytt det rådet (med vändande epost) och ansökt om den dispens jag redan fått en gång (se tidigare blogginlägg).

I ett svagt ögonblick har jag funderat över att självmant sända in dels ett intyg från min arbetsgivare sedan 20 år om att jag är 25 och har arbetat i minst 4 år och dels komplettera med mina betyg från gymnasiet. Borde ha varit enklare att be mig komplettera med dessa relativt enkla åtgärder än att ge mig dispens från "grundläggande krav" för att studera, när de nu inte kan godta mina tidigare studier på ett ganska normalt program som dessutom ledde fram till en examen efter 3,5 års studier (som jag har ett intyg på). En examen idag värd hela 22 poäng!

Jag har dock ännu inte riktigt givit upp hoppet att det sunda förnuftet skall segra.

Har legat lite lågt efter jul. Underbart är ju som bekant kort. Trots att det idag faller lite pudersnö äntligen, börjar det bli lite oroligt. Jag vet inte riktigt hur de tänker hantera sin trädgårdstomte här. HON verkar inte vara att lita på. Han med ljusen (han har verkligen försökt att tända de senaste dagarna men inte lyckats i blåsten) satt och gned på en Buddha-figur i brons igår. Den går att fylla med lampolja och veke hade den. Finns redan inne i huset, på plats. Är lite förvirrad. Vad heter den högtiden vi är på väg mot nu?

Har hört av kollegor att det på vissa ställen är helt ok att ha tomte året runt i sin trädgård. Andra vittnar om 11 månader i skokartongsmörker. Än så länge har de kvar granen och innekollegorna. Jag undrar hur länge?

Det hör väl till att tillönska alla Ett Gott Nytt År så här på Nyårsafton!

Har varit en fantastiskt rolig upplevelse att "ha" en blogg. Min tanke var att genom att tvingas skriva skulle jag kanske utveckla min (ev. slumrande?) förmåga.

Att det dessutom skulle dyka upp några som besökte bloggen (varje dag - även om jag inte vet vare sig vilka ni är, om ni läser alls eller om några kanske till och med återvänder) var extra kul. Till den här tjänsten finns en väl utvecklad besöksstatistikfunktion (innehållande mer än vad som syns på utsidan) som är otroligt rolig att ta del av. Statistik kan användas till mycket, i det här fallet till glädje och uppmuntran.

Läste i dagens Borås Tidning ett inlägg av Stefan Eklund (kulturchef). Han ondgjorde sig över fenomenet bloggar och påstod att han inte orkat ta sig igenom ett enda inlägg.

Jag tycker det är synd att Eklund inte kan förstå den glädje som det är att få se sina texter i tryck.Vi vanliga dödliga kommer inte närmare den upplevelsen än att skriva på en blogg. Jag hoppas att Eklund (fortfarande) känner samma glädje när han ser sina egna alster på pränt. Jag är väl medveten om att han förmodligen syftar på helt andra bloggar än den här typen. Men lite varningsflagg är det trots allt. Journalister brukar skrika högt när det s.k "fria" ordet är hotat. Då handlar det alltid om de etablerade medierna.

Synd att Eklund inte känner igen det verkligt fria ordet när han ser det.

En av de stora fördelarna med långa ledigheter kring storhelger är förmånen att kunna unna sig att äta andra saker än från vardagsmenyn.

En av livets godsaker är cheddarosten till jul. Har blivit en julsmak för mig (på samma sätt som kombinationen Samarin och vörtbröd, lustigt nog).

Vår julmatsleverantör hade i år den goda smaken att tillhandahålla en trevlig lite träask bestående av tre små "hockey-puckar" cheddar. Det var whiskey (förstås), portvin (aldrig fel) och öl (nyhet för mig).

Har nu vid ett flertal tillfället, efter avlutad julmatsmåltid, krupit ihop med kex och cheddar på en bricka uppstucken under hakan. Digestive-kex smular av någon outgrundlig anledning oupphörligen, oavsett hur försiktigt man än biter. Har man sedan en god julmugg kaffe att se fram emot, möjligen i sällskap med choklad i någon form, känner man verkligen att det är helg.

Hade en obeskrivlig hosta för en tid sedan. Tvingades sitta uppe en stor del av natten. Grep efter första bästa bok i hyllan bakom axeln, en icketegelsten. Blev en gammal samling av Torsten Ehrenmark-kåserier. Jag köpte under några år på 70-talet dessa böcker i julklapp till min pappa. Jag lyckades få tag på ett signerat ex ett år. Minns att jag var så generad att jag inte fick fram något fyndigt att be honom skriva på första sidan. Jag kommer  inte ihåg om Torsten sa något och inte heller vad han skrev. Mitt livs enda boksignering. Jag har alltid undrat vad jag skulle säga om det blir aktuellt någon mer gång? Inte med Torsten Ehrenmark, han är väl avliden nu, men någon annan.

Den här boken var från 1988. Kanske har jag själv fått den under senare år?

Det var iallafall ett trevligt återläsande. Jag läste väl halva boken den natten. Under julledigheten, med avslutning idag, den andra halvan. Trisamt nöje. Tidstypisk så det förslår. Men underhållande.

Fick föresten en CD signerad (också det den hittills enda) av Sven Zetterberg (se separat i bloggen om detta tillfälle). Behövde inte säga så mycket den gången heller. Sven skrev snällt sitt namn, det var allt.

När han med ljusen och HON väl kom hem tidigt på julaftons morgon (efter besöket hos Bingolotto) verkade åtminstone han nöjd. Han hade vunnit påstod han. Nya lotter.

Efter några timmars sömn var cirkusen igång. All mat fram. Nytt vörtbröd skulle bakas. Yngste sonen hämtade äldste sonen som kom med ytterligare en HON, denna dock betydligt yngre.

Han med ljusen och de andra satt en bra stund framför TV:n. HON var i köket.

Sedan åt de, länge. Jag hade också en bra kväll. Flera marschaller igång. Jag gillar arrangemanget med att de förvarar en hel del av maten ute. Ger mig fri tillgång till gröten. Han med ljusen har gjort köttbullar som smakar kanel, de gillar jag. Deras urval av julöl kändes dock lite B. Tur att de också köpt must.  

Slapp jobba över huvudtaget - HON delade ut julklapparna! Utan någon större finess direkt. Betyg: 3 på en skala. HON behövde ingen mask noterade jag.