Prestationsångesten stockar sig i halsen. Dags för den första inlämningen av grupparbetsuppgifter. Att studera på distans har onekligen inneburit nya förhållningssätt och gamla sanningar har fått överges.

I vår lilla grupp har vi chattat, diskuterat på forum och vi skall redovisa på en wiki. Jodå, vi har läst på papper också, med en penna i hand eller i munnen. Gjort anteckningar och strukit under. Jag skall inte strö floskler omkring mig, men nätet (när det fungerar som bäst) ger verkligen möjligheter till kunskap och utbyte personer emellan oberoende av tid och plats.

En gammal sanning tycks dock stå orubbligt fastskruvad. Finns det en deadline så är det den dagen det skall ske. Oavsett om det handlar om att söka jobb, lämna självdeklaration eller redovisa studieuppgifter. Det känns tryggt att kunna konstatera. Det är något man känner igen.

Lördagsintervjun i TV4:s morgonprogram var givande. Jan Scherman kändes äkta. Personlig och ärligt. För att vara en mediavan kändis och journalist fick man faktiskt intrycket av en rak person som vågade säga vad han tyckte, men att han på samma gång var lite generad över sin egen uppriktighet.

Det kan ju samtidigt ha varit en skickligt spelat roll av en slipad VD, väl medveten om värdet och vikten av sitt uppträdande i den egna tv-kanalen. Att då "bjuda på" sig själv barfota och berusad, dansande med sin mamma på midsommarafton kanske inte är någon stor grej. Inte heller vad han tyckte om Stenbecks krav på lojalitet, nu trygg bakom nya ägare.

Men trots alla betänkligheter kring att låta sig intervjuas i det egna mediet, av en av underhuggarna, kan jag ändå inte frigöra mig från att det kändes ovanligt öppet och uppriktigt. En man som hyllar institutionen parkbänk som något viktigt i en tid där allt snurrar på högvarv, är värd all respekt. Högaktning dessutom för att han inte fegade ur sitt politiska engagemang på 70-talet. Ett extra plus till det otrendiga svaret på en person som varit en inspirationskälla för honom; medborarrättskämpen också hon från 70-talet: Angela Davis. Förmodligen bortglömd och rätt okänd för många i Sverige idag.

Svenskar är ockå människor. En fantastiskt helgjuten tvåtimmarsupplevelse på Storan I Göteborg. Lindström ensam på scenen. En flanellograf också förstås. En kopp te och en ostmacka dyker upp. Mickarna krånglar, men allt ingår i showen försäkar Lindström skälmskt. Vi behöver inte sitta med uppdragna axlar - vi kan koppla av och låta Lindström ta ansvar för det som händer. Och kopplar av och låter sig roas, det gör man verkligen.

Det är mycket som vi får oss till livs. Intellektuellt, charmigt, men det kräver också lite tankeverksamhet hos publiken. Men det mesta packeteras och presenteras med stor pedagogik. Ingen missar poängerna.Vi har alla budskapet ordentligt nedstoppat innanför byxlinningen när vi lämnar föreställningen, som mer upplysta människor. Lärorikt men framför allt; riktigt roligt. Ingen som sett föreställningen kan närma sig ett mjölkpaket utan att dra på mungiporna. Vi har därmed lärt oss vår läxa.

Kring årsskiftet kom uppgifterna om att det nu säljs fler nya miljöbilar än bensindrivna diton. Som av en händelse har det därefter kommit den ena larmrapporten efter den andra som ställer valet av etanol i tveksam dager. Ena dagen tas brödet direkt ur munnen på de fattiga svältande barnen i Afrika då västvärlden kräver framställning nya drivmedel. Andra dagen bidrar den ökade efterfrågan på energigrödor till att de naturliga ekosystemen omvandlas till odlingar - och växthusgasutsläppen ökar.

Vi tvehågsna skulle kunna ana ett samband. Kan det vara så att stora intressen känner sig hotade? Har vi inte sett detta hända förut? Larmrapporter som dyker upp så lägligt att allt annat än att det inte skulle kunna vara en slump är uteslutet.

Att det sedan en kort tid tillbaka finns en nyinköpt etanolbil i hushållet är givetvis en ren tillfällighet.

Skivan Swagger snurrar fortfarande i spelaren. Fantastiskt vad skivan växer. Blir bara bättre och bättre för varje spelning. Den här musiken går verkligen "igenom", direkt in i kroppen. Hjärtat blöder i de vackra partierna, fingrarna och fötterna lever med i pulsen. Hjärnan blir ockuperad, underkastelse krävs och kapitulationen ligger underskriven.

Fick en CD av en av sönerna med Flogging Molly igår. Aldrig hört dem förut."Irländsk musik" sa sonen. "Pubrock och lite punk" sa han också. Det stämmer väldigt bra. Efter ett par lyssningar kan man inte annat än bli glad. Swagger heter skivan. Vackert på det traditionellt irländska viset, intensivt, svängigt, dunkande rytmiskt, ja den har det mesta.

Jag låter CD:n ligga kvar i spelaren. Den kommer att snurra mycket den närmaste tiden.

Har haft en ovanligt kulturtät vecka. Både biobesök och teaterdito. Började med ett (som någon så träffande formulerade det) ett närmast pliktskyldigt tittande på Arn-filmen. Alla vill/skall ju se denna nya svenska storfilm. Inget ont i det. Jag brukar bli lite skeptisk när det vankas "måsten".

Var lite skillnad denna gång då många i kritikerkåren närmast sågat filmen. Publiken verkar dock ha tagit den till sina hjärtan. Sånt är roligt, lockande och innehåller ett inte så stort mått utmaning. Vem har rätt i mina ögon?

Den matchen vann faktiskt publiken och filmen. En bra rulle. Mest imponerad blir jag av den unge skådespelaren Noa Samenius som gestaltar den unge Arn. Vilket agerande. I särklass tycker jag.

Igår, medan den förväntade stormen drog in över västsverige med full kraft och snögeggan ställde till det på vägarna som bäst, var jag på teater. Första gången på många år, om man inte räknar in lunchteaterbesöken. Kan knappt minnas när jag var på "riktig kvällsteater senast". Trettondagsafton av Shakespeare på Borås Stadsteater stod nu på menyn. Helt ok, men lite förväxlingskomedivarning var det trots allt. Men, rollgestalten Blek af Nosen väckte svartvita minnen från TV-teaterns storhetstid på 60/70-talet. Per Oscarsson i en oförglömlig tolkning. Min minnesbild är att det var den rollen som verkligen gjorde honom folkkär, inte kalsontrixandet i Hylands Hörna. I TV-såpornas förlovade tidevarv saknar man verkligen en rejäl public service- insats i fom av en högklassig teaterproduktion. Sänd på bästa sändningstid. Nu tvingas de som väljer TV som basen för sin underhållning att se på när andra dansar. Tiderna förändras och vi med dem.

Samtidigt som den gick på på försäljningslistans andra plats bestämde jag mig. Jag hade varit lite tveksam till ytterligare en The Greatest Hits platta. Det var ju inte länge sedan den förra kom ut. Men en känsla inombords blev allt starkare. Den här får jag inte missa.

Fick tag på 3-CD varianten (som på marknadsföringsspråk kallas "Limited Edition Collectors Triple CD". Ja, jag känner mig utvald.

I samma stund som jag blir klar med en första genomlyssning ser jag att nu toppar den både den svenska och den lokala listan i Göteborg. Med all rätt kan jag konstatera.

Ingen som någonsin vickat på tårna och nynnat med i Brown Eyed Girl kan bli besviken över detta skivsläpp. Köp den!

Man hittar sina gamla favoriter i långa rader och får privilegiet att göra nya bekantskaper. Alternativa versioner, Them-låtar och duetter - allt finns där. Man känner glädjen att träffa en gammal bekant och kunna konstatera med tillfredsställelse att allt är sig likt - fast mycket bättre (hur det nu kan vara möjligt, men så är det).