Sivert Öholm har i dagens Borås Tidning  gått till ett slags frontalangrepp på bloggar.

Internet har försett vanliga människor med ett antal verktyg som ger verkligt utökade möjligheter att göra sin röst hörd, varav bloggar är ett bland flera. Därutöver bidrar chattar, communities, webb-enkäter och möjligheter att direktkommentera debattsidor till mångfalden. Om man som Öholm gör, tar sin utgångspunkt i några Stockholmskändisars bloggande och försöker dra några långtgående och allmängiltiga slutsatser, hamnar man ju så klart helt fel.

Om man gillar yttrandefrihet i dess verkliga form borde det vara omöjligt att argumentera som Öholm gör. Att dessutom rada upp det ena passiva förhållningtipset efter det andra förefaller väldigt passé. Det finns i sig inget motsatsförhållande mellan att lyssna på P1 eller för den delen en debatt, och att blogga så varför försöka skapa en?

Men det är när Öholm, avsiktligt eller ej, låter sitt förakt för de hundratusentals svenskar som startat och skriver på sina bloggar lysa igenom, som det blir besvärande. Att påstå att det finns bloggsnobbar är en sak men det är exakt samma slags snobberi att underkänna bloggandet och tycka att vanligt folk skall hålla sig till att konsumera vad andra traditionella proffstyckare presterar på prestigetunga debattsidor. Öholm tycks vilja klamra sig kvar vid den tid då spridandet av åsikter var förbehållet de, som likt Öholm, får tillträde till de fina morgontidningarnas helsidor.

Om Öholm tog sig tid att för en kort stund t.ex fundera över vilken enorm kraft det ligger i att låta ett stort antal brukare bli delaktiga, som i det nätbaserade uppslagsverket Wikipedia (skapat av läsarna) och jämföra det med hur man traditionellt har producerat uppslagsverk, kanske han kan förstå värdet av en verkligt fri debatt på nätet. En debatt där bloggar spelar en viktig roll, snart kanske större än någon av oss kan ana. FRA-debatten har visat på lite av den sprängkraft som finns.

Strålande sol i lördags, som värmde i ansiktet men det var kallt på ryggen. Vid våra krukor med Kärleksört var det dock stor aktivitet. Bin, humlor och två Amiralsfjärilar. Den ene större och vackrare än den andra. De fanns där timme ut och timme in. Det var inga problem att hinna få fram kameran och ta några bilder.

SCB har räknat fel på skoprisutvecklingen under hela våren meddelar bl.a Dagens Eko idag. Konsumentprisindexet gick därför snett. Inflationssiffrorna putsades uppåt i överkant visade det sig i efterhand. En kanske onödig räntehöjning som följd istället för smörjning av samhällsekonomin. Riksbanken slog kanske knut på sig själva i sitt försök att hejda inflationen. Därför kommer banksystemet att kunna sko sig lite extra, gynnade av det för höga ränteläget. 

Tycks ha uppstått en väldig diskussion kring förundersökningen om de omtalade morden i Arboga. Den innehåller bilder på de mördade små barnen och deras pappa har försökt förmå The Pirate Bay, som gör denna utredning inkl bilderna tillgänglig via sin plats på nätet, att avstå från publicering. Allt om man får tro tidningsuppgifter i ämnet.

Debatten verkar handla om att försvararna av publiceringen hävdar att det handlar om allmänna offentliga handlingar och om det är något skyddsvärt i materialet så vilar det ansvaret på ansvariga myndigheter som inte har hemligstämplat.

Det torde väl vara att göra det väl enkelt för sig att resonera på det sättet. Då tycks man inte veta att Personuppgiftslagen (PUL) faktiskt reglerar vad man får och kan publicera på nätet. Det räcker inte att gömma sig bakom att det är allmänna offentliga handlingar. Är de kränkande för den enskilde är det ett brott mot PUL. Sedan kan man tycka vad man vill om denna lag som vi implementerat i svensk lagstiftning efter ett EU-direktiv. Skall fungera som ett skydd mot "tredje land", alltså mot omvärlden utanför EU.

För inte är det väl så att The Pirate Bay "gömmer sig" bakom ett s.k utgivningsbevis och därmed vill föreställa en periodisk tidskrift? Då har man ju "bara" branschens egna etiska regler ha leva upp till. Då kan inte Datainspektionen ha några synpunkter på publiceringen vilket de kanske kunde ha haft i annat fall. I så fall blir det intressant att se vad branschens egen s.k.etik är värd.

Hittade en liten krabat i min vänstra ljumske igår kväll. Såg väl bara bakdelen. Det räckte.

Slybekämpningen kring sommarstugan hade lämnat ett spår som fått ett ordentligt fäste om man säger. Den lille rackaren satt som berget. Hustruns sminkpincett fick rycka in som skalpell men inte ens den bet ordentligt. Eller också var det de den gjorde. Bitvis lyckades jag befria mig från honom (eller är det kanske fästinghonor som suger blod?). Blod flöt. Nä, jag ömkar inte. Redovisar bara kalla fakta.

Kvar finns nu en illa röd ljumske och en irriterad knöl. Har visat upp den för läkarvetenskapen som hävdade att eftersom jag kommit så snabbt så hade inte ev. Borelia hunnit visa sig så det fanns (nästan) ingen anledning till oro. Men för säkerhets skull fick jag en tetracyklid-kur mot inflammationen och om det mot förmodan skulle vara någon Borelia så skulle den vika ner sig av detta.

Beordrades träningsuppehåll. Kanske är dopningsrisken överhängande?

En grånad rockikon på ett busstak. Ylande gitarr. Whole lotta love, än en gång i de stora sammanhangen. Jag såg inte hela avslutningen men nog var det mäktigt?

Har aldrig varit något Zeppelin-fan. Som alla andra tycker även jag att  Stairway to heaven är något mycket speciellt. Men, faktiskt inte så mycket mer. Har inte köpt mer än den på CD. Inte saknat de andra, måste jag erkänna. De får vila i frid på de skrapiga kassettbanden (gammalt lagringsmedium för ljud; notering för de yngre läsarna).

Men framträdandet fick mig att fundera över något annat. Varför tar staden London avstamp i 60/70-talet när man vill visa något speciellt? Det hade lika väl kunnat vara Clapton eller Mick Jagger. Kan ju bero på att alla beslutsfattare är i min ålder, att de var med och fortfarande har starka musikaliska minnen från sina upplevelser då, som etsat sig fast för evigt? Eller har musiken och frontfigurerna från den tiden fortfarande sådan sprängkraft? Var det är av den anledningen som Jimmy Page fick håren att resa sig lite stillsamt på mina underarmar i sommarvärmen? Luftgitarr någon?

Fick besked att alla obligatoriska övningar och examinationsuppgiften var godkända. En obeskrivligt härlig känsla. Efter några sorger och ett stort antal bedrövelser i början av studierna, mest av administrativ karaktär, gick jag alltså i mål i slutet av augusti. Vårterminen var ovanligt lång detta år.

7,5 nya högskolepoäng (enligt Bolognaräkningen). Det sväller lite i bröstet av stolthet faktiskt. Att efter ett ganska långt studieuppehåll, även känt som arbetsliv, få känna glädjen att återvända till studier med ett lyckat resultat var stort. Det är ju en av privilegierna med att studera; man får ett kvitto ganska direkt på sin arbetsinsats. Inte helt vanligt i det "vanliga" livet.

Kollegorna är också färdiga med ett lyckat resultat. Vi skall nu försöka få användning direkt av vad vi lärt oss. Ett litet projekt på kort sikt. Vi är redan igång. Även det skall bli mycket spännande.

För att göra Buddha-stayn rättvisa publicerar jag en bild som visar lite mer än ansiktet.