Kulturnytt fortsätter sin förtjänstfulla bevakning av jävsaffären på Moderna Museet. Chefen, den jävige, Lars Nittve har också försökt sig på att kommentera det inträffade i DN idag. Trots att Nittve "erkänner" visar hans kommentarer att han inte alls fattar vad jäv handlar om. Han tycks tro att de bara har missat en liten administrativ piruett (jag borde ha lämnat rummet när beslutet fattades) och fortsätter sedan obekymrat att argumentera för hustruns förträfflighet för just det här uppdraget.

Det är precis det här som är det problematiska med jäv och som gör det så svårt. Ju närmare berörd man är av ett beslut, dessto mindre benägen och ovillig är man att förstå och ta till sig vad det hela handllar om. Nittve skall inte tillåtas ha någon åsikt i ärendet. Inte tillfrågas, inte diskutera eller kommentera. Inte alls! När jäv föreligger skall han hålla sig (eller hållas) långt borta och beslutet tas av någon eller några som inte står under hans påverkan. Moderna har kanske en styrelse dit frågan kunde ha hänskjutits? Bara det faktum att han fortsätter att argumentera i sakfrågan ("-rätt givet att hon skulle vara med") visar att Nittve ingenting begripit och att han ingenting lärt. Man anar oråd inför nästa jävssituation i hans närhet. Det borde fler än jag göra.

Kulturnytt hade idag ett roligt inslag. Det är mycket underhållande att lyssna till hur den administrative chefen för Moderna Museet, Agneta Modig Tham, utan framgång försöker slingra sig ur det faktum att hennes chef Lars Nittve varit delaktig i att ge sin hustru ett luckrativt uppdrag.

All heder åt reportern Måns Hirschfelt som gjorde ett gediget arbete. Jäv och Förvaltningslagen är väl inte hans hemmaplan normalt misstänker jag.

Föutom de rent administrativa bristerna (ingen som helst dokumentation av beslutet fanns) avslöjade den administrative chefen att hon inte hade en aning om vad jäv är eller också ville hon inte förstå. Det senare alternativet kanske isåfall skulle, med något slags välvilja, kunna tolkas som ett lojalt agerande till försvar för sin chefs felaktiga handlande. Tyvärr lyckades hon inte med detta uppsåt om det nu var ett försök. Det hela blev bara tragikomiskt.

I vart fall är det upprörande att så centrala begrepp som jäv och dokumentation av beslut inte tycks vara kända begrepp på en stor statlig institution. Det är stora belopp som hanteras av kultursektorn. Man får hoppas att det som blottlagts på Moderna inte är norm på övriga kulturinstitutioner i landet. Museets revisorer har iallafall fått en hel del att bita i.

Ett besök på Bok-och biblioteksmässan ger värdefull kunskap. Man klarar sig fortfarande bra som kille med kort (eller inget) hår på huvudet och svarta kläder. Det mest trendiga att bära är en svart bokkasse märkt  Piratförlaget. En kaffemugg i handen. Överallt. Jämt. Jämte en mobil förstås.

Det finns väldigt många bokförlag. Henning Mankell uppträder överallt, hela tiden. Den roligaste t-tröjan säljs av Access-TV. Billiga böcker drar. Blev erbjuden polermedel till glasögonen!!??? Även pennor, fotoramar, språkkurser, GP, SvD, Aftonbladet, palestinaschalar och  pussel.

Såg filmen Finding Forrester för några år sedan. Sean Connery i huvudrollen. Bra film. Men, när texterna började rulla efter filmen kom titelmelodin. Ett litet medley bestående av Over the rainbow och What a wonderful world. Framfört på det mest remarkabla sätt jag någonsin hört. Jag blev helt förtrollad. Vilken röst! Vilken känsla!

Aldrig hört något liknande. Israel Kamakawiwo'ole hette han som sjöng. Han fick tyvärr ett kort liv har jag förstått. Men sången......

Jag kan lyssna hur många gånger som helst.

Det trodde man inte. När man var vid pass 15-16 att man 40 års senare skulle lyssna på exakt samma musik. Och dessutom tycka att den fortfarande svänger något så grymt!

Köpte en CD på Ginza; The very best of Canned Heat. Fyrtio kronor. Rena rånet. Ungdomen kom som slungat ur underjorden. Smack i nyllet. Ampethamine Annie ("-This is a song with a message" och "-Speed kills"), Fried Hockey Boogie ("... -and don´t forget to booogieeee"), On the road again och förstås Going up the country.

Kommer plötsligt också ihåg Canned Heat-koncerten på Gröna Lund med gymnasiekompisarna. Den gigantiske The Bear. Ack ja.....

Undrar om John Mayall´s Bare Wires (som man också får för 40 spänn numera) väcker samma känslor till livs? Det är iallafall värt att prova.

Norrköping gjorde det som var helt nödvändigt. Man besegrade Malmö FF. Det satt visserligen hårt åt. Segern var på inget sätt given. Norrköping kan tacka sin lyckliga stjärna att Magnus Samuelsson är tillbaka. Han var planens gigant och dominant. Utan honom hade det inte blivit någon seger, det är en sak som är klar.

Göteborgs-Posten har idag en artikel om att det är allt mer oväsen i svenska städer. Ljudmiljön kan ge oss högt blodtryck.

Själv har jag stor fördragsamhet med stadsbuller. Då är det långt värre med oljud i en miljö där man förväntar sig lugn och ro. På landet, i naturen, i sin sommarstuga. I dessa omgivningar har jag nära till blodstörtning av alla gräsklippare, högtryckstvättar, vedklyvar, flistuggar, kapmaskiner och all sköns småmaskiner. I tid och otid, mest det senare.

Hade tillfälle att vistas i en lägenhet på Söder i Stockholm en helg i somras. En lördagsmorgon på den balkongen var en större lisa för själen än många kvällar/mornar på altanen i den egna sommarstugan. Visserligen en och annan buss, några bilar. Men därutöver ett stilla brus. Till skillnad från att tvingas dela morgonen med en harvade motorgräsklippare, i stället för kvittrande fåglar.

Sivert Öholm har i dagens Borås Tidning  gått till ett slags frontalangrepp på bloggar.

Internet har försett vanliga människor med ett antal verktyg som ger verkligt utökade möjligheter att göra sin röst hörd, varav bloggar är ett bland flera. Därutöver bidrar chattar, communities, webb-enkäter och möjligheter att direktkommentera debattsidor till mångfalden. Om man som Öholm gör, tar sin utgångspunkt i några Stockholmskändisars bloggande och försöker dra några långtgående och allmängiltiga slutsatser, hamnar man ju så klart helt fel.

Om man gillar yttrandefrihet i dess verkliga form borde det vara omöjligt att argumentera som Öholm gör. Att dessutom rada upp det ena passiva förhållningtipset efter det andra förefaller väldigt passé. Det finns i sig inget motsatsförhållande mellan att lyssna på P1 eller för den delen en debatt, och att blogga så varför försöka skapa en?

Men det är när Öholm, avsiktligt eller ej, låter sitt förakt för de hundratusentals svenskar som startat och skriver på sina bloggar lysa igenom, som det blir besvärande. Att påstå att det finns bloggsnobbar är en sak men det är exakt samma slags snobberi att underkänna bloggandet och tycka att vanligt folk skall hålla sig till att konsumera vad andra traditionella proffstyckare presterar på prestigetunga debattsidor. Öholm tycks vilja klamra sig kvar vid den tid då spridandet av åsikter var förbehållet de, som likt Öholm, får tillträde till de fina morgontidningarnas helsidor.

Om Öholm tog sig tid att för en kort stund t.ex fundera över vilken enorm kraft det ligger i att låta ett stort antal brukare bli delaktiga, som i det nätbaserade uppslagsverket Wikipedia (skapat av läsarna) och jämföra det med hur man traditionellt har producerat uppslagsverk, kanske han kan förstå värdet av en verkligt fri debatt på nätet. En debatt där bloggar spelar en viktig roll, snart kanske större än någon av oss kan ana. FRA-debatten har visat på lite av den sprängkraft som finns.