Den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn gråter ut i DN idag. ”Avregleringen har gått för lång” säger han om SJ och järnvägen. ”Lekstuga för okunniga politiker” fortsätter han och avslutar med att det är skillnad på att driva järnväg och frisersalong eller restaurang.

Jaha?
Det fanns de som för de 35-år sedan, vilken är den tidsram som Adelsohn hänvisar till, visste att berätta detta redan då. Men i den näst intill religiösa väckelstämning som han och hans själsfränder (ingen nämnd och ingen glömd) då befann sig i och drev igenom tankarna på New Public Management, var det inte politiskt opportunt att lyssa. Men nu passar det att krypa till korset. När raset är ett faktum.

Är väl bra att (även) politiker kan ändra sig, invänder kanske någon?
Ännu bättre vore det om de alltid drevs av andra prioriteringar än att gynna de få, på de mångas bekostnad. Vad har inte bara förfallet inom järnvägen kostat i tid och pengar för den breda allmänheten. Och den hisnande kostnad som nu räknas fram för att möjligen reda i den röra som privatiseringens vänner åstadkommit?

Adelsohns ”avbön” gäller förstås bara järnvägen, som han möjligen har lite djupare intresse för? Vi andra ser ju samma avskräckande spår inom många fler områden av den gemensamma sektorn. Man kan betacka sig för dyligt gnäll, om man inte är beredd att ta avstånd från hela det tankegods som drivit den utveckling, och vars resultat vi nu skördar.