Skrev igår att vårt politiska liv endast kan räddas undan lögner, korruption och egoistiskt förfall (de två senare kännetecknen tillagda nu) genom självsanering hos den politiska sfären.

Läser idag om ytterligare ett tecken. Frågan om nämndemännens vara eller icke vara diskuteras av Claes Sandgren (seniorprofessor Stockholms universitet) i en artikel i Dagens arena. De sägs vara alltifrån olämpliga till orelevanta. De har alltså genom sitt sätt att utöva det stora förtroende som skapats i nämndemannasystemet, möjligen och kanske också ganska troligt, gjort att detta system riskerar att avvecklas.

Det är möjligt att det av snävt juridiska skäl kan argumenteras för detta. Kan inte bedöma det. Men, att flera av argumenten tycks löpa i linje med annan kritik som riktas mot politikerkollektivet, är ju talande.

Det finns de som hävdar att det politiska systemet ruttnar inifrån, och kanske specifikt uppifrån. Att nämndemannaskrået också drar på sig kritik av det här slaget kanske vittnar om djupet i den pågående processen?

Skalet kommer dock alltjämt att kunna kallas demokrati och förhoppningsvis bestå som sådan. Ett vacker och ömtåligt skal, vars innehåll borde kunna vårdas mer pietetsfullt än det som de nuvarande utövarna förmår prestera.

(Rubriken är det motto som tidningen The Washington Post myntade 2017)