Det verkar inte finnas några gränser för girigheten hos makthavare. Regiondirektören i Stockholm har varit jävig när hennes anmälan om bisyssla skulle godkännas av regionstyrelsen. Hon anmälde inte jäv och lämnade inte rummet.
Vi kan nog alla vara överens om att tjänsten som regiondirektör borde vara en så krävande heltidstjänst att den skall vara högt avlönad. Och det är hon säkert också. Men det har alltså funnits utrymme för ytterliga inkomstbringande sysselsättning. Jag kan inte bedöma hur det förhåller sig med den saken, och om hennes arbetsgivare hade skäl att godkänna uppdraget.
Men det var tydligen så angeläget för henne att så skedde att hon var beredd att köra över gällande lag om jäv för att ansökan säkert skulle godkännas. Varför skulle hon annars göra sig skyldig till detta lagbrott? Inte är det väl så att nationalekonomen och den förre statssekreteraren inte har haft anledning att någon gång under sin karriär inom statsförvaltningen komma i kontakt med den delen av regelverket? Något som rimligen (ett väldigt lågt ställt krav) den högsta tjänstepersonen inom region Stockholm åtminstone borde vara väl förtrogen med, i sin nuvarande tjänst?
Dessutom krävdes två domstolsbeslut för att fastställa detta. Båda domstolarna (förvaltningsrätten och nu kammarrätten) kom till samma slutsats. Vilket innebär att det första beslutet överklagades. Någon, troligen regiondirektören, hade alltså den dåliga smaken att trots att det uppbara jävsförhållandet uppdagats och lagförts, ändå försöka undvika att det för henne gynnande beslutet om bisysssla inte skulle upphävas av domstolen. Eller så var det region Stockholm, alltså politikerna som fattade beslutet med förmånstagaren vid bordet, som överklagade. Vilket i så fall är precis lika illa.
Att vara med och påverka en förmån till sig själv är väl det mest uppenbara jävsförhållande man kan tänka sig? Skam borde ha gått på torra land redan när det första försöket gjordes i styrelserummet. Men inte ens där, vad man kan tro, gjordes något för att fatta beslut i god rättsordning. Det borde alltså vara fler kockar i den här soppan som har anledning att sitta med skammens rodnad på sina kinder. Men det är nog för mycket att hoppas på. Det verkar numer vara inbyggt i alla system att det är ok att sko sig så mycket det bara går, för alla, överallt. Och har man det synsättet, var det tydligen ingen runt bordet som fann något märkligt i situationen. Vilket torde vara ett tecken så gott som något på tingens nya ordning.