Analyserna är många efter valet i USA. Min är relativt enkel. Kan inte politiska seriösa partier hålla rent från populistiska extrema element, får man den här utvecklingen. Visserligen skall partier, per definition, sträva efter att nå makten. Men var står det skrivet att det skall ske till vilket pris som helst?

Att ideologierna må vara döda, eller kanske aldrig har funnits där, men att man är beredd att sopa all anständighet så långt under mattan när makten hägrar? Då bäddar man såklart också för den utveckling vi ser. Som man bäddar.

Vi ser samma sak såklart hända även här. Ändamålet makt helgar tydligen alla medel, även i vår inrikespolitik. Ingen skillnad.

En liten petitess. Att tech-topparna nu flockas kring sin nya guldkalv, likt oligarkerna i Ryssland gjorde när de offentliga tillgångarna skulle fördelas ut (som Isobel Hadley- Kamptz så träffande skriver i DN idag) borde inte heller det förvåna. De förväntar sig nu att bli rikligt belönade.

Även detta ser vi prov på här hemma, när privatskoleägarna tillhandahåller styrelseuppdrag, som inte direkt är av pro bono-karaktär, till de som möjliggör och villigt krattar manegegen för deras verksamhet. Gemensamma tillgångar har också överförts i privara händer i stor omfattning, från 80-talet och framåt, och vi har nog inte sett slutet på den utvecklingen heller.