I Sverige har det stora systemskiftet i vården, new public management, som låter prislappen gå före patienten, fått katastrofala konsekvenser. Ihop med mätbarhetsfixering och detaljreglering från överdimensionerade hr-avdelningar har vi i dag fått en hälso- och sjukvård som trots stor resurstilldelning i många fall inte klarar av sina basala grunduppgifter.

Det verkligt sorgliga är att denna fråga borde vara helt okontroversiell politiskt. Sjuk­vården toppar nästan alltid listan över de frågor som svenska väljare rankar som de viktigaste politiska områdena. Alla - både väljare och beslutsfattare - vill att den ska fungera. Likväl fungerar det inte. Sjukvården har blivit det kanske främsta - och värsta - exemplet på ett arbetsliv där allt fler lägger sig i hur arbetet ska utföras, men allt färre får tillfälle att göra arbetet.

- Varje gång jag läser om galenskaperna, så tänker jag att någon klok politiker också läser det och förstår att man måste ändra på detta dyra vansinne! Men jag hör aldrig någon politiker från något enda parti tala om det! Hur kan det vara så?? frågar sig sjuksköterskan Eva Finney.

Om framtidens historiker letar exempel på politiskt självskadebeteende kommer de inte att behöva gräva längre tillbaka än till 2000-talet.

Björn Wiman

bjorn.wiman@dn.se

https://etidning.dn.se/shared/article/bjorn-wiman-vansinnet-i-den-svenska-sjukvarden-ar-ett-hot-mo/257AL033

Däremot vet vi redan nu massövervakningens pris: journalister kommer inte längre att säkert kunna skydda sina källor, oppositionella kommer veta att staten tittar på och alla bilder du skickar måste du vara beredd att dela med både techbolag och staten.

Och i värsta fall: stater som inte vill Europa väl. Sverige vet en hel del om hur brutalt regimer som den i Iran går till väga för att få vad de vill ? hur långt de är beredda att gå för att utpressa. Informationen som samlas in kommer att bli hett eftertraktad. Ett enda stort utpressningsarkiv.

Den ryska regimen har ännu bättre utsikter att få användning av den europeiska naiviteten: de har vänner i ett par av de länder som nu ska samla in informationen från befolkningen.

Det är som den dystopiska slut­stationen av rent mjöl i påsen-samhällen. Om alla bilder du skickar tål att tittas på av staten, techbolag (och eventuella hackare) har du absolut inget att vara rädd för.

Amanda Sokolnicki
amanda.sokolnicki@dn.se

https://etidning.dn.se/shared/article/amanda-sokolnicki-eu-kan-vara-pa-vag-att-fatta-sitt-samsta-b/9VQr1WsF

Om då ett politiskt parti attackerar journalistikens demokratiska roll, eller regeringen öppet ogiltigförklarar klimatpolitiska rådets forskningsbaserade slutsatser, då nedmonteras tilliten och därmed förutsättningarna för den omhuldade svenska källkritiken. Det är och måste förbli en del av allas ? politikers, mediers, liksom civilsamhällets ? demokratiska ansvar att motarbeta en fortsatt normalisering av lögnen som politisk strategi.

Jutta Haider, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås, verksam inom Mistra Environmental Communication.

Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet


https://etidning.dn.se/shared/article/utan-tillit-betyder-kallkritik-narmast-ingenting/mWIay2mZ

I dag försöker auktoritära krafter omvandla ovissheten om framtiden till rädsla. De gör allt för att destabilisera demokratin - genom påverkansoperationer, genom trollfabriker, genom att polarisera och piska upp hat ? och efter att de gjort det, försöker de sälja in betydelsen av trygghet och säkerhet till folket. ”Se hur instabil demokratin är!” Men i grunden handlar ju demokrati faktiskt om beredskap. Den är en överlägsen historisk uppfinning, för till skillnad från autokratier skapar den trygghet och säkerhet utan att äventyra vår politiska frihet. Detta borde vi prata mer om.

Sofia Näsström
professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet och författare till boken ”Demokrati. En liten bok om en stor sak”.

https://etidning.dn.se/shared/article/public-service-ar-viktigare-an-nagonsin-for-demokratin/oCfZFohl

EU-kommissionen har beskrivit naturrestaureringslagen som ett ”avgörande steg för att undvika ekosystemkollaps”. Över 80 procent av Europas livsmiljöer för djur och växter är i dåligt skick, enligt ministerrådet.

Lagen ålägger Sverige och andra medlemsländer att återställa minst 30 procent av skadade ekosystem till 2030, 60 procent till 2040 och 90 procent till 2050.

Den innehåller juridiskt bindande mål och förpliktelser för en rad listade ekosystem, däribland kust-, jordbruks- och stadsmiljöer, våtmarker, ängsmarker och skogar samt floder, sjöar och havsmiljöer, inklusive sjögräsängar och korallrev.

Naturrestaureringslagen är en del av EU:s gröna nya giv. Den ska säkerställa att EU når målen i Kunming-Montreal-ramverket för biologisk mångfald - en internationell överenskommelse där världens länder förbinder sig att vända den negativa utvecklingen för biologisk mångfald.

https://www.dn.se/varlden/eu-lag-for-att-radda-forstord-natur-godkanns-mot-sveriges-vilja/

Ännu mer svårmotiverade blir visitationszonerna när man betänker att det inte finns någon forskning som visar att de ens hjälper (SVT 12/4).
Att en så tveksam åtgärd skulle vara oproblematisk? Något man bara ska hacka i sig, för annars är man själv misstänkt? Aldrig.

Lisa Magnusson
lisa.magnusson@dn.se

Ännu en populistisk quick-fix utan empiriskt stöd. Men när vi nu ändå har lagstiftningen på plats (vilket vi troligen hade även innan den här s.k zonen infördes) så tycker jag alltjämt att den först borde ha införts kring riksdagen och de partikanslier som ertappats med spår av kokain på toaletterna. Jag menar, där fanns ju tydliga tecken, på gränsen till hållbara juridiska bevis, på kriminell verksamhet. Som så många har sagt förut; man städar trappan uppifrån och ner.

Ett annat eko från historien, som gjort sig påmint under EU-valet, är synen på den demografiska förändringen i väljarkåren. Kring förra sekelskiftet ansåg de mest konservativa att demokrati var lika med pöbelvälde, sannolikt för att de nytillkomna inte röstade ”rätt”, utan vänster.
När allt fler män passerade inkomstgränsen för att få rösta till andra kammaren växte vänstern på högerns bekostnad. I dag är de nya inte arbetare, utan invandrare, som enligt både SVT:s vallokalsundersökning och torsdagens partisympati­undersökning från SCB framför allt väljer partier till vänster.

Det hade kunnat leda till självrannsakan bland de borgerliga partierna. Inte minst KD som landar på 2,8 procent hos SCB.
Men i stället ägnade sig Alice Teodorescu Måwe (KD) åt att betona ”hur en demografisk förändring faktiskt kommer att påverka valresultatet” (Aktuellt 10/6). Och SD-anhängare och högerdebattörer som Ivar Arpi tar det steget längre.

Det hade varit oproblematiskt om budskapet varit att de andra partierna borde ta fram en politik så att de blir mer relevanta för en grupp där de underpresterar. Men nu handlar spinnet snarare om att framställa vissa väljare som mindre legitima och vissa röster som mindre värda, samt om att spä på konspirationen om att stor migration är ett lömskt sätt för de rödgröna att roffa åt sig makt.

Ett modernt pöbelvälde, om man så vill.

Susanne Nyström
susanne.nystrom@dn.se

https://etidning.dn.se/shared/article/alla-roster-ar-precis-lika-viktiga/0uk5aH8J

Skrev igår att vårt politiska liv endast kan räddas undan lögner, korruption och egoistiskt förfall (de två senare kännetecknen tillagda nu) genom självsanering hos den politiska sfären.

Läser idag om ytterligare ett tecken. Frågan om nämndemännens vara eller icke vara diskuteras av Claes Sandgren (seniorprofessor Stockholms universitet) i en artikel i Dagens arena. De sägs vara alltifrån olämpliga till orelevanta. De har alltså genom sitt sätt att utöva det stora förtroende som skapats i nämndemannasystemet, möjligen och kanske också ganska troligt, gjort att detta system riskerar att avvecklas.

Det är möjligt att det av snävt juridiska skäl kan argumenteras för detta. Kan inte bedöma det. Men, att flera av argumenten tycks löpa i linje med annan kritik som riktas mot politikerkollektivet, är ju talande.

Det finns de som hävdar att det politiska systemet ruttnar inifrån, och kanske specifikt uppifrån. Att nämndemannaskrået också drar på sig kritik av det här slaget kanske vittnar om djupet i den pågående processen?

Skalet kommer dock alltjämt att kunna kallas demokrati och förhoppningsvis bestå som sådan. Ett vacker och ömtåligt skal, vars innehåll borde kunna vårdas mer pietetsfullt än det som de nuvarande utövarna förmår prestera.

(Rubriken är det motto som tidningen The Washington Post myntade 2017)