Är det inte märkligt att lögnen som företeelse anses som etablerad och kanske t.o.m något som liknar accepterad inom politiken? Den är föremål för återkommande betraktelser på kultursidorna. Den analyseras som vilken strömning eller trend som helst.
Influencerna kommer som vanligt utifrån. Ett koncept som tagits upp för tydligen anses det som framgångsrikt, kanske på goda grunder.
Det rycks förmodligen mest på axlarna hos de som sedan tidigare tappat sin fulla tilltro. Vänskapskorruption och återkommande arvodestrixande har förtjänstfullt krattat den manegen.
Men borde vi inte, om vi försöker nollställa oss och framkalla en bild av hur det var tänkt och således borde vara, reagera annorlunda, än med axlarna?

”Dagens politiker försöker skapa en image, etablera en bild av verkligheten och vill utstråla vissa noggrant valda värden. Det kräver inte sällan att de ljuger, inte bara för sina motståndare, utan än mer för sina anhängare. Risken är överhängande att de själva börjar tro på sin lögn.”

Patrik Hagman
Docent i politisk teologi och författare
kulturdebatt@dn.se

https://etidning.dn.se/shared/article/mycket-tyder-pa-att-ebba-busch-tror-att-sanningen-ar-viktig/rlC717lp