Jag hoppas på något liknande uppvaknande som #metoo innebar. Att den här ”- Höhö, vem har inte… mentaliteten som kan märkas i de ljumma eller frånvarande ilskan över det som den centrala makthavareliten avslöjas med. Att det inte längre är ett acceptabelt tillstånd. Vare sig det handlar om fuskande med arvoden och bosättningsort, korruption och dubbla lojaliteter eller trixandet med sanningen a.k.a ren och skär lögn.
Både vanliga väljare och seriösa politiska kommentatorer verkar ha tappat perspektiven. Förmodligen beroende på den normförskjutning som sker. Ribban för att nå upp till ”Tobleronenivån” har med tiden höjts avsevärt. Detta sagt som ett konstaterande utan att värdera just den händelsen och den uppmärksamhet och konsekvenser den fick.
Det rycks på axlarna åt i stort sett vilket avslöjande som helst. Är det verkligen så illa att det måste till ett haveri här hos oss, i paritet med det Harvey Weinstein och gubbarna sysslade med, för att vi skall orka reagera och sätta ner i alla fall en mental fot? Att delar av makteliten blivit fartblinda står helt klart för mig i alla fall. Men har vi andra också tappat känslan och innebörden för var gränsen går mellan rätt eller fel och sant eller falskt?