Klägg är för jäv likt.

Klägget blev plötsligt väldigt tydligt och väldigt synligt. Det var bra, riktigt bra. Öppenhet o transparens gillar vi ju. Så när den politiska redaktören på Expressen först deklarerade att statssekreteraren var hennes personlige vän, och sedan drog ut till hans försvar, lämnade det ju inga tvivel kvar. En partsinlaga, punkt. Vilket också kommer att betyda att allt som den berörde statssekreteraren haft och kommer att ha sitt finger med i (och det är nog ganska mycket, med tanke på hans placering) så är den politiska redaktören, redan från början, om denne kommer att kommentera och analysera sådant material, märkt av de personliga vänskapsbandens bindningar.

Jag hoppas på något liknande uppvaknande som #metoo innebar. Att den här ”- Höhö, vem har inte… mentaliteten som kan märkas i de ljumma eller frånvarande ilskan över det som den centrala makthavareliten avslöjas med. Att det inte längre är ett acceptabelt tillstånd. Vare sig det handlar om fuskande med arvoden och bosättningsort, korruption och dubbla lojaliteter eller trixandet med sanningen a.k.a ren och skär lögn.
Både vanliga väljare och seriösa politiska kommentatorer verkar ha tappat perspektiven. Förmodligen beroende på den normförskjutning som sker. Ribban för att nå upp till ”Tobleronenivån” har med tiden höjts avsevärt. Detta sagt som ett konstaterande utan att värdera just den händelsen och den uppmärksamhet och konsekvenser den fick.
Det rycks på axlarna åt i stort sett vilket avslöjande som helst. Är det verkligen så illa att det måste till ett haveri här hos oss, i paritet med det Harvey Weinstein och gubbarna sysslade med, för att vi skall orka reagera och sätta ner i alla fall en mental fot? Att delar av makteliten blivit fartblinda står helt klart för mig i alla fall. Men har vi andra också tappat känslan och innebörden för var gränsen går mellan rätt eller fel och sant eller falskt?

Lögnen är det nya svarta. Jag har skrivit om det förut, och historien upprepar sig. Nu är det en högt uppsatt politisk tjänsteman på riksplanet. Väl medveten om det han gör inte är ok, men det struntar han i. Har säkert något att göra med vurmandet för personlig valfrihet killgissar jag. Påkommen med detta blåjuger han, vilket han senare, efter en tid, upprepar igen. En gång är ingen gång, två gånger en…?
Nu med det nya fina titeln på plats är det dock på sin plats med en pudel i samband med det godkända strafföreläggandet. En belastning som skall sopas under mattan. Några verbala piruetter till försvar och sedan hoppas på att det blåser över.
Den som är utan skuld kastar första stenen, vilket härmed är gjort (även om jag nog inte hann först).

Påståenden från regeringen i kriminalpolitiken måste leda till en lätt svindelkänsla hos människor som genom sin forskning eller yrkesexpertis intresserar sig för området. Det går inte längre att föra en debatt om kriminalpolitiken. Experterna har ställts åt sidan. Detta i strid med en lång svensk tradition och med riksdagens uttalande om att kriminalpolitiken ska vara kunskapsbaserad. I det närmaste vad som helst kan påstås och föras fram utan belägg. Statsministern talar om en saft och bulle-politik som det nu är slut på. Detta sägs efter att det under de föregående åtta åren, med benägen hjälp av oppositionen, lagts ett sextiotal propositioner om kriminaliseringar, straffskärpningar och utvidgning av polisens tvångsmedel. Vad säger att mer av samma vara ska vara framgångsrikt?

Henrik Tham
professor emeritus, Stockholms universitet

https://www.svd.se/a/EQRXG2/nej-det-handlar-inte-om-terrorister-skriver-henrik-tham

”Därmed fortsätter Sveriges statsskuld att sjunka i snabb takt. Bara sedan 2009 har den halverats från 36 till 18 procent av BNP. Räknar man in hela den offentliga sektorn var skulden drygt 33 procent av BNP i mitten av 2022 och spås enligt regeringens prognoser sjunka till 26 procent år 2025. Det ska jämföras med 86 procent som är genomsnittet i EU.

I en rapport häromåret från konsultfirman McKinsey konstaterades att Sverige näst efter Kina är det land där staten har störst tillgångar i förhållande till BNP.

Trots att staten bara blivit rikare och rikare har den offentliga sektorns investeringar sjunkit, från 5,4 procent av BNP 1994 till 4,5 procent 2021. Statens utgifter har fallit från 30 procent av BNP till runt 20 procent, en skillnad på 500 miljarder.

Sverige har råd med det mesta. Istället lyckas inte staten leverera det allra mest grundläggande.

Andreas Cervenka

https://www.aftonbladet.se/a/wAvVyd

”Mitt under EU-mötet i Kiruna i förra veckan levererades bomben: Stora jordartsfyndigheter hade hittats Sverige. Tillgången sades vara unik och värdet beräknades vara nästan i paritet med de norska oljefyndigheterna.

Med tanke på att oljan har gjort Norge till ett av världens rikaste länder, där landet kunnat reducera statens, det vill säga befolkningens, samlade statsskuld till noll kronor och där lönerna kunnat stiga betydligt högre än i Sverige såg detta onekligen bra ut för svenskarna.

Skulle svenskarna nu kunna njuta av att vara den nyrikaste befolkningen i Norden?

Nej, tyvärr finns det en avgörande skillnad mellan Norge och Sverige.

Det är nivån på ländernas prospekteringsavgifter.

Medan Norge genomgående haft mycket höga prospekteringsavgifter, alltså att de bolag som ville hämta upp oljan på norskt territorium får betala höga avgifter, är de svenska prospekteringsavgifterna extremt låga och i praktiken helt försumbara.”

”Även i Norge sker oljeutvinningen till största delen i privat regi. Men de privata prospekteringsbolagen betalar, som sagt, höga avgifter till den norska staten, alltså till det norska folket, för att få ta upp oljan.

Det är dessa avgifter som byggt upp den gigantiska norska oljefonden. Vid halvårsskiftet 2022 var fondens värde 11 657 miljarder norska kronor.”

Martin Klepke
Arbetet.se

”Begreppet ”Davosman” populariserades av den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington. Han skrev en akademisk studie 2004 om hur den globala ekonomin hade lett till uppkomsten av en ny global ”superklass”. Han ­kal­lade dem för ”Davosmännen” och World economic forum i Schweiz var deras andliga hem.”

”Davosmännen kan vara akademiker, företagsledare, entreprenörer eller politiska ledare, kanske till och med europeisk kunglighet…”

”Davosmannen har också förändrats genom åren. Forskare vid London school of economics analyserade förra året de pressutskick som företag gjorde inför World economic forum.
För fem till tio år sedan dominerade fortfarande begrepp som ”tillväxt”, ”internationell” eller ”ekonomisk utveckling”. Dessa ord kom i inbjudningar till seminarier med rubriker som ”det afrikanska tillväxtundret har bara börjat” eller ”därför är handel det bästa sättet att bekämpa fattigdomen”.
Davosmannen pratar dock inte längre på det sättet. Han använder ord som ”utsläpp”, ”koldioxid­skatt”, ”jämställdhet”, ”etnicitet” och ”miljö” visar forskarna.
Det var helt enkelt ganska länge sedan som Davosmannen trodde på otyglade marknadskrafter.”

Katrine Marçal
katrine.marcal@dn.se

https://etidning.dn.se/shared/article/nu-pratar-davosmannen-om-ekonomisk-krigforing-och-frysta-for/tEFGpcBv